En bokblogg/Ein Bücher-Blog

Viktigt för att förstå Vladimir Putin (och hans klick i Kreml) och invasionen/ockupationen av Ukraina är dels att lyssna till det tal när Putin uttalade att Sovjetunionens kollaps var en stor geopolitisk katastrof: Putin: ”collapse of the Soviet Union was a major geopolitical disaster of the century” (Eng 2005) – YouTube (25/4 2005). 

Vid det tillfället han yttrade det kunde det framstå som en ”nostalgisk” tillbakablick, men nu inser man att han, i sin position som ledare för den Ryska federationen, har för avsikt att återställa detta territorium. Men inte till ett ”nytt” Sovjetunionen, utan till en Euroasisk union: (tillsammans med Vitryssland och andra länder, också med Ukraina, men Ryska Federationen i den ledande rollen).

Dels kan/ska man läsa Fredrich Engels Den ryska tsarismens utrikespolitik.

I den förklarar/exemplifierar Engels hur Ryssland expanderat under flera århundraden, och vilka diplomatiska/militära medel (utgående från chauvenism/imperialism) som tsarismen använt; en tradition som inte ens Lenin kunde utrota, utan har tillämpats av tex Stalin och Bresznjev. Gorbatjov försökte dock bryta med denna traditionen.

Märk också att under tsarismen (och även i Engels text) benämns nuvarande Ukraina (dess västra/centrala delar) som ”Lillryssland” och finns också nu med som symbol även i Ryska federationens flagga – symboler har, som vi vet, en viktig roll att spela.

Utgår vi från dessa två ”källor” så förstår man att Putins (och även hans försvarare inom tex annekterings-/ockupationsvänstern) desinformation/lögner om skälen/orsakerna till varför Ryska federationen invaderade Ukraina också ingår i denna tradition.

Men det betyder också att vi kan resonera oss till vilka Putins kommande (mest sannolika) planer är, tex att återta de baltiska länderna; dels (utgående från denna chauvenistiska/imperialistiska tradition) att dessa länder (med medlemskap i Nato) utgör ett geopolitiska hot mot Ryska federationen, dels har en ryskpråkig befolkning som måste ”beskyddas”.

Självklart blir det också avgörande för vår egen militära-/politiska strategi. Utgår därför från att Sveriges diplomater noggrant studerar Engels text. För egen del anser jag att Sverige inte ska vara med i Nato, utan i allt större grad samarbeta med våra grannländer (i förlängningen en Nordisk förbundsstat/union).

Ola Jordán

Några reflektioner (baserat i huvudsak på ett dialektiskt tänkande) över skeendet i Ukraina.

Under vintern uppmärksammades i media den allvarliga situationen inom äldreomsorgen och äldrevården över landet, med bland annat äldre som dött på grund av undernäring och att de inte får den omsorg och vård som de borde har rätt till. Som en reaktion på detta startades ett äldreuppror, bland annat av artisten Pernilla Andersson och Therese Ringdahl Nilsson i Västervik, som också har spridit sig över landet.

Situationen är nu så absurd i Sverige att en gammal häst har en rättighetslagstiftning mot vanvård till skillnad mot en äldre person som är beroende av äldrevården, vilket Yngve Gustafson, överläkare och professor i geriatrik, offentligt påtalat.

Vi stöder självklart detta åldringsuppror då vi tyvärr också fått erfara dessa allvarliga brister när vår 92-åriga pappa under början av året insjuknade i den för äldre personer livsfarliga sjukdomen RS (respiratoriskt syncytialvirus).

Han avled några veckor senare i slutet av februari och det berodde till stor del på att han hamnade mellan stolarna när det gällde ansvarsfördelningen mellan den kommunala äldreomsorgen och sjukvården i landstingets regi. Det innebar för vår pappa, som levde själv i en lägenhet i ett samhälle utanför Arvika, att hans allvarliga sjukdomstillstånd inte uppmärksammades av medicinsk personal och att han inte tillräckligt snabbt fick den vård som han borde haft på sjukhuset.

Vår pappa hade daglig hjälp av hemtjänsten och så länge som han var någorlunda frisk så fungerade det bra, men hans allmäntillstånd försämrades drastiskt i slutet av januari. Han blev sängliggande, knappt kontaktbar och mycket svag av bland annat undernäring. Någon diagnos på vad som orsakat detta hade han då inte fått av någon läkare.

Trots att hemtjänsten försökt påtala för en ansvarig sjuksköterska om att vår pappa hamnat i detta livsfarliga tillstånd dröjde det flera dagar innan denna person kontaktade oss anhöriga och det var först när vi påtalade det självklara att pappa skulle till sjukhuset som han transporterades dit. På akutmottagningen konstaterades att han infekterats av RS och andra infektioner. Trots en livsfarlig infektion, och med vetskapen om att äldre personer som har RS ofta får lunginflammation som ytterligare en följdsjukdom, fick han endast stanna på sjukhuset en natt. Han transporterades tillbaka till lägenheten utan att vi anhöriga informerades om detta.

Det tog endast några dagar tills hans tillstånd försämrades betydligt, då han nu också fått lunginflammation, men efter ytterligare påtryckningar från oss anhöriga transporterades han återigen till sjukhuset.

Vi anhöriga kontaktade då ansvarig läkare och inskärpte att vår pappa inte skulle skickas tillbaka hem till sin lägenhet igen. Efter tio dagar på sjukhuset, då han fick en ständig medicinsk bevakning och kontrollerat näringsintag, hade hans tillstånd blivit så pass mycket bättre att han åter kunde sitta i rullstol och äta och dricka själv.

Men trots att han fortfarande inte hade tillfrisknat varken från RS, lunginflammationen och andra infektioner bestämdes att han skulle transporteras hem igen. Skälet som angavs var att det inte fanns tillräckligt med vårdplatser för att han kunde få stanna på avdelningen och att han ansågs vara medicinskt färdigbehandlad. Några platser för en längre tids konvalescens finns inte tillgängliga på Arvika sjukhus och det ska nämnas att det har blivit av med över hälften av vårdplatserna, från 116 år 1994 till 50 i dag, en situation som liknar andra sjukhus över landet,

Efter att vår pappa kommit hem dröjde det endast någon vecka innan han avled, då hans tillstånd förvärrades, och under den tiden fick han inte besök av någon läkare, och vi som anhöriga fick inte heller kontakt med någon av de läkare som undersökt honom på sjukhuset. Dessutom fanns det ingen kontroll av hans näringsintag, trots att en tillräcklig mängd näring är det viktigaste för en äldre person att kunna tillfriskna från RS och lunginflammation.

Vi som anhöriga kunde endast konstatera att någon ansvarig person från sjukvården i den förvärrade situationen inte tog beslutet att skicka honom tillbaka till sjukhuset, vilket visade sig vara ödesdigert och – enligt vår bedömning – medicinskt felaktigt, då vi tidigare sett att hans tillstånd förbättrades när han fick adekvat vård på sjukhuset.

Något möte med en läkare, för ett så kallat brytsamtal för att samråda om vår pappa skulle skickas till sjukhuset eller få avlida i hemmet, genomfördes inte heller.

Det är självfallet oacceptabelt att en 92-årig person, som vår pappa, inte fick den sjukhusvård som han själv under sin långa levnad betalat åtskilliga kronor till i skatt. Att få vård på ett sjukhus ska inte vara en ynnest, utan en rättighet oavsett ålder.

Förutom att han inte fick den medicinska hjälp som han skulle ha haft lägger vi det största ansvaret för vår pappas död på de politiker som beslutat om att dra in på vårdplatser på sjukhuset. Hade han fått möjlighet att kunna stanna på sjukhuset och få en kontrollerad behandling för RS, lunginflammationen och andra infektioner, så hade han självklart haft en större möjlighet att tillfriskna.

Ola Jordán

Mirja Jordán

För den som på allvar är intresserad av att – svart på vitt – se att Förvaltningsrätten, Kammarrätten och slutligen Högsta förvaltningsdomstolen inte agerar i enlighet med svensk lagstiftning när de inte har gett mig prövningstillstånd i min överklagan av Försäkringskassans nekande att ge mig sjukpenning för perioden 14 januari till och med 31 maj 2016, lägger jag ut de nio sidor som jag, tillsammans med mitt juridiska biträde Jari Qvarnberger, skrivit i en överklagan till Högsta förvaltningsdomstolen.

Högsta förvaltningsdomstolen i Stockholm lämnade alltså den 6 december år 2018 beskedet, att den inte meddelar prövningstillstånd, och att ”Kammarrättens avgörande står fast”. Detta beslut kan inte heller överklagas.

Enligt HFD kan prövningstillstånd ges av två skäl: ”Det första skälet är att ett avgörande i målet är viktigt för ledningen av rättstillämpningen. Det andra skälet är att det finns synnerliga skäl för en prövning, såsom att det finns grund för resning eller att målets utgång i kammarrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.”

HFD – genom justiterådet Kristina Svahn Starrsjö – ger ingen motivation till sitt beslut, utan konstaterar endast, att: ”Högsta förvaltningsdomstolen finner att det inte har kommit fram skäl att meddela prövningstillstånd”, vilket, som den som läser den av mig inlämnade överklagan, framstår som genomfalskt. HFDs beslut är ett exempel på när det formella endast är en formalitet.

Det ska påpekas, att det enda som jag har tagit bort från originalet av min niosidiga överklagan är mitt personnummer och adress. I min överklagan till HFD medskickade jag dessutom 17 dokument (inklusive sjukintyg och resultaten av blodprovsanalys på bland annat Arminlabs i Augsburg, Tyskland, m.m.) Dessa dokument lägger jag inte ut på sidan, då de är av privat karaktär.

Läs själva och bedöm vem som har rätt; Högsta förvaltningsdomstolen eller jag (men min överklagan hade inte fått denna juridiska grundlighet om jag inte fått hjälp av Jari Qvarnberger, som har denna kunskapen av oss två)?

Ola Jordán

Kopierar in svaret (som jag erhöll den 2 juni) från Jill-Marie Linder, administrativ sekreterare i (V), efter brevet som jag skickade till Jonas Sjöstedt den 29 maj.

”Hej Jonas!

Här är svaret från Jill-Marie Linder, administrativ sekreterare i (V):

”Hej Ola,

Du har skrivit till Jonas Sjöstedt, som tackar för och har läst ditt mejl. Många skriver till Jonas och för att alla ska få svar måste han ta hjälp av oss på kansliet.

Har vidarebefordrat ditt mejl till våra ansvariga i socialutskottet, som ett stöd i deras fortsatta arbete. Om du vill komma i kontakt med dem, kan du mejla direkt till vår riksdagsledamot Karin Rågsjö, E-post: karin.ragsjo@riksdagen.se eller till hennes politiska sekreterare Klara Persson, E-post: klara.persson@riksdagen.se

/ Med vänlig hälsning

Jill-Marie Linder
adm sek (V)”

I brevet till Sjöstedt har insmugit sig en lapsus, i det att jag skrev att jag varit sjukskriven sedan ”fjolåret”. I själva verket vägrade läkaren på den närbelägna vårdcentralen sjukskriva mig under fjolåret, utan det var först den 14 januari som den andra läkaren som jag har haft kontakt med sjukskrev mig på 100 procent.

Ola Jordán

Denna artikel har publicerats i Miljömagasinet (nr. 21 – 2016)

Det pågår en vårdskandal i det tysta i Sverige, med okunniga läkare, bristfällig diagnostik och handläggare inom Försäkringskassan som fattar godtyckliga beslut baserade på de felaktiga och bristfällig diagnoser som dessa – okunniga (och i många fall arroganta) – läkare förmedlar.

Tyvärr har jag själv drabbats av detta bristfälliga – och för patienten hälsofarliga – vårdsystem. För mig började denna helvetesvandring under sensommaren i fjol när jag av minst ett fästingbett blev infekterad av borrelia och mykoplasma. Jag har under denna tid haft tre olika läkare på den närbelägna vårdcentralen, vilka alla i stort sett har misstänkliggjort de symptom som jag har berättat om. Den första läkaren nämnde i föregående, att dessa symptom som jag uppvisade kunde komma från fästingbett, och pliktskyldigt gav hon mig Doxycyklin för en niodagars kur – hon gjorde dock klart att hon inte misstänkte att jag hade borrelia. Enligt den så kallade skolmedicinen innebär en sådan Doxycyklinkur att patienten ska botas från borrelia (maximalt ges en sådan kur på 14 dagar), vilket inte är sant, och som många borreliainfekterade kan vittna om.

Eftersom mina symptom kvarstod efter denna kur vände jag mig till ett närbeläget sjukhus och fick ytterligare en kur med Doxycyklin – denna gång på 14 dagar och dubbla doser, men jag blev varken bättre eller fri från symptomen. Efter ett par veckor fick jag dock ta ett blodprov (ett så kallat Elisa-test) som dock visade ett negativ resultat – alltså att jag saknade antikroppar mot borrelia. Detta negativa test har sedan legat till grund för att jag under hela denna sjukdomsperiod inte fått någon sjukpenning, eftersom jag enligt denna diagnos inte var sjuk. Någon test av mykoplasma företog ingen av dessa läkare.

Jag började mer och mer inse att jag inom den svenska sjukvården inte skulle få reda på vilken typ av sjukdom jag hade i kroppen och reste i slutet av mars till en tysk vårdklinik. Där blev jag mött med respekt och fick ta omfattande prover, som bland annat skickades till det ansedda Armin labs i Augsburg. Dessa prover (som analyseras via ett så kallat Elispot-test) visade att jag hade både borrelia burgdorferi och mykoplasma pneumoniae, båda infektioner som obehandlade kan vara livshotande.

Eftersom den medicin som läkare föreskrev på vårdcentralen och närbeläget sjukhus inte hjälpte mig började jag söka information om så kallade alternativa mediciner – men som till exempel i Kina har tusenåriga traditioner. Fick av en expert på ortomolekylär medicin reda på ett antal örtmediciner som hjälper till att bekämpa borrelia (som obehandlad kan bli neuroborrelios, och då påverkar nervsystemet, vilket är fallet med mig). Sedan kom jag i kontakt med Stephen Harrod Buhner, en av de främsta herbalisterna i USA, och kunde själv beställa – trots en skral ekonomi – de örtmediciner som han rekommenderar både mot borrelia och mykoplasma.

Hade jag inte själv tagit reda på denna alternativa medicinering så hade jag förmodligen i dag varit hospitaliserad och blivit skickad till den ena ”specialisten” efter den andra inom det svenska vårdsystemet. Tyvärr är jag inte ensam om att varken ha fått en korrekt diagnos eller behandling i Sverige. Det är tusentals patienter som befinner sig i samma utsatta situation och många som känner sig tvingade att söka sig utomlands, trots att de får bekosta både diagnostik och vården själva. Uppenbarligen är någonting ruttet inom den offentliga sjukvården i Sverige.

Länkar:

Råd till dem som fått fästingburna infektioner
http://temp.kiruna-nytt.se/?p=1592

Stora brister bland läkare att diagnostisera och bota neuroborrelios
http://temp.kiruna-nytt.se/?p=1570

Healing Lyme Disease Coinfections – en bok som analyserar örtmedicinens fördelar
http://temp.kiruna-nytt.se/?p=1565

Ola Jordán

Har nu – via SVT Play – åter sett Paul Moreiras rätt usla dokumentärfilm, på svenska ”Ukraina – revolutionens mörka sida”.

Tyvärr går nog många av de felaktigheter som presenteras som fakta den svenska publiken förbi (som även Ioulia Shukan och Anna Colin Lebedev påpekat gäller det nog generellt för dem som inte har satt sig in i detaljerna – speciellt eftersom denne Moreira framställer detaljer där verkligen djävulen huserar).

Som jag tidigare redogjort för ges en direkt felaktig bild av demografin i till exempel Odessa, när filmen ska redogöra för de tragiska händelserna i staden, som kulminerade med branden i Fackföreningarnas hus den 2 maj 2014.

Det påstås, nu på svenska, att en majoritet av befolkningen i Odessa är ”etniska ryssar” vilket inte stämmer men passar in på den vinkligen som Moreira antar – att våldsamheterna bottnade i ett hat mot ryssar och att alltså en minoritet av ukrainska nationella högerextremister anställde en massaker på en fredlig majoritet av framförallt äldre ”etniska ryssar” (”fattigpensionärer”) som samlats (som det framhävs flera dagar innan) framför Fackföreningarnas hus. Alltså av ideologiska/propagandistiska skäl skapas en förljugen bild av det verkliga skeendet.

Så här skrev jag i ett inlägg på Facebook – den 6 april: https://www.facebook.com/ola.jordan.14/posts/862413243884634

”Apropå filmen `Ukraina – revolutionens mörka skugga´ som ska visas på SVT, så förekommer det en direkt felaktig uppgift när det gäller befolkningsstrukturen i staden Odessa. Det påstås i filmen att en majoritet av stadens invånare är `etniska ryssar´ vilket inte är sant. Enligt en undersökning gjord i fjol så bodde det 68 procent etniska ukrainare i staden, medan 25 procent utgjordes av etniska ryssar, (https://en.wikipedia.org/wiki/Odessa ) Dokumentären analyserar överhuvudtaget inte heller vilken betydelse det som skedde i Ukraina under våren 2014 – när proryssar/ryssar ockuperade regeringsbyggnader i städer som Slovjansk, Donetsk och Lugansk och sedemera ockuperade stora landområden i dessa regioner – hade för de tragiska händelserna i Odessa den 2 maj 2014 (alltså inte endast branden vid Fackföreningens hus).
Skrev detta den 20 december i fjol för att uppmärksamma denna brist, då mot bakgrund av filmen lauffeuer – The atrocities of Odessa on May 2, 2014 [engl. subtitles] (documentary) som just gav denna förenklade bild av händelserna i Odessa:
`Är man inte insatt i skeendet i hela Ukraina (t.ex. `Krimscenariot´ och att Ryska federationens federala säkerhetstjänst låg bakom de proryska/ryska ockupanternas övertagande av flygplatser och regeringsbyggnader på Krim och i andra städer i östra Ukraina, t.ex. Slovjansk, Donetsk och Lugansk före händelserna i Odessa. Läs vad Igor Girkin, Nom de guerre `Strelkov´, och som var med och ledde detta uppdrag, dels vid ockupationen av flygplatsen i Simferopol, Krim, och att han som befälhavare även var med och tvingade ledamöter att avsätta den lokala regeringen och tillsätta en ny, vilken röstade för en anslutning av Krim till Ryska federationen, och ledde ockupationen av regeringsbyggnaden i bl.a. Slovjansk, uttalat om detta – och vad som föregick branden i Fackföreningens hus) så är det naturligtvis lätt att falla för denna dokumentär.
lauffeuer – The atrocities of Odessa on May 2, 2014 [engl. subtitles] (documentary)
https://www.youtube.com/watch?v=OErKKcuBTlY
Den som är det minsta intresserad av vad som föregick händelsen vid Fackföreningarnas hus i Odessa bör se denna dokumentär:
`2 maj. Utan myter´
«2 мая. Без мифов»
https://www.youtube.com/watch?v=fG-21ChuofA´

Så här skriver Ioulia Shukan och Anna Colin Lebedev: