Denna artikel har publicerats i Miljömagasinet (nr. 21 – 2016)
Det pågår en vårdskandal i det tysta i Sverige, med okunniga läkare, bristfällig diagnostik och handläggare inom Försäkringskassan som fattar godtyckliga beslut baserade på de felaktiga och bristfällig diagnoser som dessa – okunniga (och i många fall arroganta) – läkare förmedlar.
Tyvärr har jag själv drabbats av detta bristfälliga – och för patienten hälsofarliga – vårdsystem. För mig började denna helvetesvandring under sensommaren i fjol när jag av minst ett fästingbett blev infekterad av borrelia och mykoplasma. Jag har under denna tid haft tre olika läkare på den närbelägna vårdcentralen, vilka alla i stort sett har misstänkliggjort de symptom som jag har berättat om. Den första läkaren nämnde i föregående, att dessa symptom som jag uppvisade kunde komma från fästingbett, och pliktskyldigt gav hon mig Doxycyklin för en niodagars kur – hon gjorde dock klart att hon inte misstänkte att jag hade borrelia. Enligt den så kallade skolmedicinen innebär en sådan Doxycyklinkur att patienten ska botas från borrelia (maximalt ges en sådan kur på 14 dagar), vilket inte är sant, och som många borreliainfekterade kan vittna om.
Eftersom mina symptom kvarstod efter denna kur vände jag mig till ett närbeläget sjukhus och fick ytterligare en kur med Doxycyklin – denna gång på 14 dagar och dubbla doser, men jag blev varken bättre eller fri från symptomen. Efter ett par veckor fick jag dock ta ett blodprov (ett så kallat Elisa-test) som dock visade ett negativ resultat – alltså att jag saknade antikroppar mot borrelia. Detta negativa test har sedan legat till grund för att jag under hela denna sjukdomsperiod inte fått någon sjukpenning, eftersom jag enligt denna diagnos inte var sjuk. Någon test av mykoplasma företog ingen av dessa läkare.
Jag började mer och mer inse att jag inom den svenska sjukvården inte skulle få reda på vilken typ av sjukdom jag hade i kroppen och reste i slutet av mars till en tysk vårdklinik. Där blev jag mött med respekt och fick ta omfattande prover, som bland annat skickades till det ansedda Armin labs i Augsburg. Dessa prover (som analyseras via ett så kallat Elispot-test) visade att jag hade både borrelia burgdorferi och mykoplasma pneumoniae, båda infektioner som obehandlade kan vara livshotande.
Eftersom den medicin som läkare föreskrev på vårdcentralen och närbeläget sjukhus inte hjälpte mig började jag söka information om så kallade alternativa mediciner – men som till exempel i Kina har tusenåriga traditioner. Fick av en expert på ortomolekylär medicin reda på ett antal örtmediciner som hjälper till att bekämpa borrelia (som obehandlad kan bli neuroborrelios, och då påverkar nervsystemet, vilket är fallet med mig). Sedan kom jag i kontakt med Stephen Harrod Buhner, en av de främsta herbalisterna i USA, och kunde själv beställa – trots en skral ekonomi – de örtmediciner som han rekommenderar både mot borrelia och mykoplasma.
Hade jag inte själv tagit reda på denna alternativa medicinering så hade jag förmodligen i dag varit hospitaliserad och blivit skickad till den ena ”specialisten” efter den andra inom det svenska vårdsystemet. Tyvärr är jag inte ensam om att varken ha fått en korrekt diagnos eller behandling i Sverige. Det är tusentals patienter som befinner sig i samma utsatta situation och många som känner sig tvingade att söka sig utomlands, trots att de får bekosta både diagnostik och vården själva. Uppenbarligen är någonting ruttet inom den offentliga sjukvården i Sverige.
Länkar:
Råd till dem som fått fästingburna infektioner
http://temp.kiruna-nytt.se/?p=1592
Stora brister bland läkare att diagnostisera och bota neuroborrelios
http://temp.kiruna-nytt.se/?p=1570
Healing Lyme Disease Coinfections – en bok som analyserar örtmedicinens fördelar
http://temp.kiruna-nytt.se/?p=1565
Ola Jordán