Boken ”En röd tråd” gavs ut år 1997.
Ni som är intresserade kan beställa den för 50:-/ex. + 22:- i fraktkostnader för ett ex. (Jag använder B-postförsändelse, vilket innebär en högre fraktkostnad vid beställning av fler ex.), genom att meddela Er adress. Skicka den till min e-postadress: olajordan@hotmail.com. Jag kommer då att skicka mina kontouppgifter. Ett smakprov ur boken kan läsa nedan:
Förord
Detta är ett urval av artiklar som publicerats i olika tidningar/tidskrifter under åren 1986-1996 (plus ett par hittills outgivna texter).
Jag har också valt att offentliggöra ett antal brev som bland annat berör utgivningen av den ryske publicisten Dmitrij Ivanovitj Pisarevs essä ”Heinrich Heine”, av mig översatt och på svenska publicerad år 1995.
Dessutom ingår som bilaga en bibliografi om polisspåret – i samband med mordet på Olof Palme. Jag vill ge läsaren möjlighet att i en sammanhållen volym ta del av dessa artiklar, brev och bibliografin.
Det viktigaste för mig är dels att det skrivna, i största möjliga utsträckning, görs tillgängligt för den läsande publiken.
Dels utgör detta sammanställda urval, som avspeglar ett decennium, en möjlighet att, i ljuset av det förgångna, klarare bedöma min egen situation i dagsläget; att kritiskt granska mina egna ståndpunkter och uppfattningar. I första hand handlar det om en min livsinställning och grundsyn på människorna och samhället; till sättet vi organiserar våra liv.
Hur många av mina vänner och bekanta på vänsterkanten är det inte som under de senaste decennierna, av olika anledningar, bytt politisk uppfattning och ståndpunkter. Det är givet att ståndpunkter och uppfattningar, i takt med att samhället förändras, måste granskas kritiskt och därmed möjliggöra korrigeringar (alltså ingen ideologisk kullerbytta) – annars går det ju inte heller att handla förnuftigt. Jag minns hur röda många av mina bekanta var ännu i början av åttiotalet när jag kom till Södertälje för att arbeta på SAAB-Scania. Men i takt med den avtagande högkonjukturen och den nyliberala ideologins tolkningsföreträde i den offentliga debatten höjde flera tjänstvilligt sin röst till borgelighetens och marknadsekonomins försvar, enligt rättesnöret att tänka rätt betalar sig bäst. Hos andra infann sig en allt påtagligare politisk indifferentism.
För att få ett litet perspektiv på denna trend, så tror jag det kan vara på sin plats att knyta an till vad redan Rosa Luxemburg yttrade på Franz Mehrings 70-årsdag: ”I dag, när intellektuella av borgelig härkomst förråder och lämnar oss massvis för att återvända till de härskandes köttgrytor, kan vi med ett föraktfullt leende blicka efter dem /…/” Här och där i texterna har jag företagit en del grammatiska- och andra korrigeringar som jag ansett vara nödvändiga, framförallt vad avser läsvänligheten. Principen sist publicerade version gäller.
Nedan är ett utdrag från sidorna 25 – 27.
Samhällsfrågor 1986-1996
Jan Guillou har i två krönikor (10/11 1986) tagit upp massmediernas flathet inför länspolismästare Hans Holmér under jakten på Olof Palmes mördare. Han har bl a nämnt Hans Holmérs uttalande i samband med de påstådda överfallen på hans hustru. ” /…/ det har varit /…/ påhittade överfall på Holmérs hustru som Holmér (`Sveriges Clint Eastwood’) fyndigt fick att framstå som förföljelse mot honom själv, i `turbulensen’ nämligen.”
Det är bra.
Jan Guillou är den ende, så vitt jag i skrivande stund vet, som har tagit upp detta ljug för den svenska allmänheten. För mig ter sig detta besynnerligt, eftersom jag vet att redan den 11 april cirkulerade dessa uppgifter bland journalister, man och man emellan. Så här ligger det nämligen till:
Jag har under vårterminen gått en fortbildningskurs i nyhetsjournalistik på Journalisthögskolan i Stockholm. Vi som gick kursen var yrkesverksamma journalister från olika tidningar: kvällspressen, lokaltidningar, facktidningar och organisationstidningar. Några journalister arbetade också med radio och TV.
Den 11 april gjorde klassen ett studiebesök på TV 1:s Aktuellt- redaktion. Där fick vi till vår förvåning (i varje fall blev jag förvånad) höra – under deras morgonmöte vid 09.00-tiden – att överfallen på Hans Holmérs fru var påhittade: det var Hans Holmérs fru som hade hittat på allting, eftersom hon var ”sotis” på honom; de hade tydligen separerat. Aktuellt-redaktionen tyckte att det hela var en stor tragik, och att man skulle spä på det ytterligare om man skulle publicera de korrekta uppgifterna. Samma dag gick jag till Gnistans redaktion (som jag arbetar för). Utan att jag hade nämnt det, berättade chefredaktör Peppe Engberg precis samma uppgifter som jag hade hört på Aktuellt-redaktionen. Överfallen var bara ett påhitt. Gnistan publicerade heller aldrig de korrekta uppgifterna.
Någon tid efter det här (den 30 maj) hade vi i klassen ett föredrag med Sigge Anderberg, förstasidesredigerare på Dagens Nyheter. Jag tog upp frågan om de påstådda överfallen på Hans Holmérs hustru Han berättade likadant som Aktuellt-redaktionen och Peppe Engberg: att överfallen bara var ett påhitt. Jag frågade varför de inte har publicerat de korrekta uppgifterna. Han svarade precis som de hade gjort på Aktuellt-redaktionen; att det skulle ha varit att lägga sten på bördan, osv. Tyvärr har den otäcka tanken dykt upp, att det var detta den svenska staten syftade till när den inrättade presstödet: dölj verkligheten och skydda överheten. Fy fan.
Folket i Bild/Kulturfront 13-86, Gaudeamus nr 8-86
Att vara anställd som städare, med en timlön på drygt 44 kronor, innebär att tillhöra det understa skiktet i samhällslagren. Mina arbetskamrater är alla invandrare; några har kommit till Sverige som flyktingar, som Robinson med fru och dotter från Chile. Min förman heter Araz, är kurd från Irak, men nu svensk medborgare. En kvinna kommer från Sri Lanka och en man är från Jugoslavien. Vi arbetar för ett städbolag som har sålt våra tjänster till ett stort svenskt exportföretag. Hur tydligt är inte det svenska klassamhället, när man ser det från detta perpektiv – som Fred Åkerström sjunger i ”Visa till ombudsman”: ”Där går en gumma, hon skurar trappor. Låg bildning, låg lön, låg merit. Där springer gubbar med värdepapper. Dom samlar värden, hon samlar skit!”
De som kommer från burgna svenska familjer får tidigt lära sig att de skall utbilda sig till ett ”fint” arbete med hög lön. Ty det är ju med pengar man kan betala den goda maten och hyran för lägenheten i innerstaden!
I min hand håller jag ett gulnat tidningsurklipp. Det är texas- professorn Lars Gustafsson som i en text under rubriken ”Spegelskärvor”, i tidningen Svenska Dagbladet (17 september 1985), ger uttryck för sin syn på städerskan, ovanifrån.
”Ingegärd Y, en piggögd studentska, full av planer och tillförsikt, får efter några månaders väntan ett arbete som trappstäderska hos ett bostadsföretag. I kaffepauserna lär hon känna sina nya kamrater, som litet trevande men vänligt förhör sig om hennes förhållanden. Y vill ogärna framstå som högfärdig i denna nya kamratkrets och berättar bara om sig själv två saker: att hennes pojkvän är i USA och att hon inte vet vad hon skall bli. På detta svarar då, med beundransvärd snabbhet, en av kamraterna:
– Ja du, jag grubblade bra många år innan jag bestämde mig för att bli städerska.” (Kursiverat i original. O.J)
Att ställa sig med krökt rygg och skura en toalettstol, för dålig betalning, och man själv inte ens begagnar sig av den, nej, det är inget för denna överhet!
De svenska kapitalistiska företagen behöver för sin överlevnad, i den internationella konkurrensen, billig arbetskraft. Invandrare får i vårt samhälle, i stor utsträckning, tjäna den rollen. Det ligger alltså i exportföretagens intresse att ha en underbetald, och om det svenska samhället, inklusive språket, okunnig invandrande arbetarklass. Mina arbetskamrater behärskar inte det svenska språket, allra minst det skriftliga. Det innebär att de inte kan göra sina röster hörda längre, när de kommit till detta främmande land. Någon uppmuntran att lära sig språket får de inte, minst av allt från det städbolag de arbetar för. Språkförbistringen, och i övrigt svårigheten att anpassa sig till ett nytt land, många gånger beläget i en annan världsdel, får till följd att de inte engagerar sig fackligt och politiskt. Förtrycket består.
Maja Eklöf, som med boken ”Rapport från en skurhink”, utgiven år 1970, välförtjänt tilldelades det första Ivar Lo-Johansson-priset år 1987, ger följande bild av städarbetets villkor:
”Att vara städerska är att gå med dåligt samvete jämt. Det finns alltid något krypin man kan glömma. Städning är inte värderat ett dugg heller, och ända är det ett av de tyngsta arbeten man kan tänka sig. Ola var så trött att han knappt orkade gå hem. En del människor har pengar fast de aldrig jobbar, en del människor har inga pengar fast de arbetar jämt (systemet är GALET).”
Litteraturfrämjandet har detta år i serien EN BOK FöR ALLA, åter publicerat Maja Eklöfs bok. Läs den!
Arbetaren nr. 48-87
Innehållsförteckning:
Förord
Afrikaresor 1986-1987 & 1991 (finns även relaterade texter från 1990/1992. O.J.)
Arbetarbladet 3-10-1986
Länstidningen (Södertälje) 5-6-87
Länstidningen (Södertälje) 17-6-87
Länstidningen (Södertälje) 18-6-87
Länstidningen (Södertälje) 19-6-87
Länstidningen (Södertälje) 22-6-87
Norrköping Tidningar 6-9-89
Gefle Dagblad 22-10-92
Norrköpings Tidningar 5-6-90
Dagens Nyheter 28-7-90
Folket i Bild/Kulturfront nr. 19-90
Samhällsfrågor 1986-1997
Folket i Bild/Kulturfron 13-86/Gaudeamus nr. 8-86
Arbetaren nr. 48-87
Folket i Bild/Kulturfron 4-87
Gnistan nr. 27-86
Folkets Historia nr. 1-88
Arbetartidningen nr. 4-93
Hufvudstadsbladet 11-01-92
Kritiska Europafakta nr. 27-93
Nya Arbetartidningen nr. 4-95
(Ej tidigare publicerad)
(Ej tidigare publicerad)
Folket i Bild/Kulturfront nr. 10-94
(Ej tidigare publicerad)
Proletären nr. 27-95
Folket i Bild/Kulturfront nr. 3-4-96
Nya Arbetartidningen nr. 1-96
Folket i Bild/Kulturfront nr. 1-96
Brev
Färgbilder
Tagna på muralmålningar i norra Ghana (illustration till artikel i Folket i Bild/Kulturfront nr. 19-90)
Väggmålningar i Kiel ((illustration till artikel Proletären nr. 27-95)
Bilaga med bibliografi om Palmemordet