Europaparlamentet: Vi är emot ett förbud mot Ukrainas kommunistiska parti

Detta är en översättning av en text på ryska som går att läsa via denna länk (jag kopierar in originaltexten längst ner på sidan):
http://www.kpu-kiev.org.ua/ru/нов/2183-европарламент-мы-против-запрета-коммунистической-партии-украины.html

Ukrainska medier missade, i belysningen av Europaparlamentets resolution om Ukraina, en viktig detalj: Ledamöterna i EU-parlamentet fördömde uttalanden av enskilda företrädare för den nya regeringen att förbjuda kommunistpartiet i Ukraina. (Läs EU-parlamentarikernas resolution via denna länk: http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?type=MOTION&reference=B7-2014-0221&language=SV
Det är denna skrivning som det hänvisas till: ”11. Europaparlamentet fördömer angreppen på Ukrainas kommunistparti och försöken att förbjuda det. Parlamentet uppmanar de interimistiska myndigheterna att garantera demokratiska rättigheter och friheter för alla politiska krafter och att förhindra alla angrepp.” Red.)
Detta förklarade Sergej Gontjarov, folkdeputerande (ledamot. Red.) för kommunistpartiet i det ukrainska parlamentet, rapporterar Fras (http://fraza.ua/).
Continue reading

Posted in Huvudströmsmedia och offentliga lögnen, Om folkens kamp | Leave a comment

Spekulationer vilka krypskyttarna var som sköt på människorna på Maidan

Knut Lindelöf hävdar i ett blogginlägg (finns även en länk på Tidskrift för Folkets Rättigheters hemsida), utifrån ett avlyssnat samtal mellan Estlands
utrikesminister Urmas Paet och EUs utrikestalesperson Catherine
Ashton (den 26 februari), att krypskyttarna, som dödade både poliser
och demonstranter på Maidantorget i Kiev den 20 februari, inte var på
den före detta ukrainske presidenten Janukovitj sida, utan att det var
koallitionen som hade hyrt dem.

Lindelöf skriver: ”De är uppenbarligen inhyrda av Maidanledare, inte
av Janokovytj alltså. Därför vill koalitionsregeringen inte undersöka
saken.”

Men det borde väl framstå som rätt klart, att det endast från detta
telefonsamtal (knappt andrahandskällor) inte går att dra några
slutsatser om vem, eller vilka, som låg bakom dödsskjutningarna. Ingen
av de inblandande i telefonsamtalet har heller sagt att oppositionen
medvetet har beskjutit människor på Maidan, för att sedan skylla på
Janukovitj.

Vad som med säkerhet kan sägas är, att Nikolaj Golomsha, Ukrainas
förste vice riksåklagare (den 18 mars) offentligt meddelat, att
identiteten på de krypskyttar som besköt människor på Maidan, Kiev
hade fastställts och att de brottsbekämpande myndigheterna redan
kunnat placera var de olika prickskyttarna befann sig, samt har
listor över personer som deltog i eldgivningen mot civila.

Nikolaj Golomsha meddelade också att även utländska medborgare
undersöks för inblandningen i beskjutningen av människor i centrum av
den ukrainska huvudstaden.

Viktigt i sammanhanget är att, enligt Golomsha, uppgifter om att
dåvarande oppositionen har anställt krypskyttar inte kunnat
bekräftas.

Huruvida  Nikolaj Golomsha, Ukrainas förste vice riksåklagare, ljuger
om detta kan vi inte säga förrän de dokument som han hänvisar till
offentliggörs, vilket så vitt jag vet inte har gjorts. Men det är inte
acceptabelt att utifrån det hemligt inspelade telefonsamtalet slå fast
att det var oppositionen som låg bakom krypskyttarna.

Riksåklagaren har fastställt identiteten på de krypskyttar som besköt människor på Maidan
Генпрокуратура установила личности снайперов, которые расстреливали
людей на Майдане
http://ru.tsn.ua/politika/genprokuratura-ustanovila-lichnosti-snayperov-kotorye-rasstrelivali-lyudey-na-maydane-355540.html

Ukrainas riksåklagare har fastställt identiteten på de krypskyttar som dödade människor på Maidan
Прокуратура Украины установила личности снайперов, убивавших людей на Майдане
http://rus.delfi.lv/news/daily/abroad/prokuratura-ukrainy-ustanovila-lichnosti-snajperov-ubivavshih-lyudej-na-majdane.d?id=44314503

Ola Jordán

Posted in Huvudströmsmedia och offentliga lögnen, Underrättelsetjänster | Leave a comment

Sergej Aksjonov – Krims premiärminister med kriminellt förflutet

Sergej Aksjonov, nuvarande premiärminister i Autonoma republiken Krim i Ukraina, är även känd från sin kriminella bakgrund, under namnet Goblin. Han var en aktiv medlem i den kriminella organisationen Salem.
Bland annat skriver den proryska tidningen Krym Pravda (Руководитель крымской милиции Москаль сотрудничает с лидером ОПГ Аксеновым, – информация правозащитника) – artikeln är från november 2009 (http://archive.is/xzJDX#selection-205.1-205.157) – att:
”Det framgår av polisens datalistor: Sergej V. Aksjonov, född år 72 , en aktiv deltagare i den organiserade kriminella gruppen ”Salem” smeknamn ”Goblin ”.
Den ryska originaltexten: ”«Как видно из распечатки с милицейского компьютера: Аксенов Сергей Валерьевич, 72 года рождения, активный участник ОПГ «Сейлем», кличка «Гоблин»”

Det är denne ledare (med stöd av Rysslands president Vladimir Putin) som nu står bakom folkomröstning, som det internationella samfundet anser som illegitim, om Krims befolkning vill tillhöra Ryssland eller inte: De alternativ som befolkningen får rösta på är: ”anslut Krim till Ryssland eller återför Krims lagstiftning till Republiken Krims lagar från 1992”, alternativet att stanna kvar i Ukraina under ukrainsk lagstiftning finns inte som valmöjlighet. Oavsett valdeltagande vinner alternativet som får flest röster, oavsett hur liten majoriteten är.

Den av Aksjonov ledda regeringen har redan tagit beslut att Krim tillhör Ryssland. Det är ju utgående från detta som den proryska befolkningen (och de ryska soldaterna) på Krim betraktar Ukrainas militär på Krim som ockupationsstyrkor.

Mer att läsa om detta:
ОПГ Сэйлем
http://ru.wikipedia.org/wiki/ОПГ_Сэйлем

Премьером Крыма выбрали бандита по кличке Гоблин, — Сенченк
http://news.eizvestia.com/news_politics/full/661-premerom-kryma-vybrali-bandita-po-klichke-goblin-senchenko

Fakta om Krims illegala folkomröstning
http://cornucopia.cornubot.se/2014/03/fakta-om-krims-illegala-folkomrostning.html

Obama: Folkomröstning på Krim vore ett brott
http://www.svt.se/nyheter/varlden/parlamentet-pa-krim-rostade-for-anslutning-till-ryssland

– «Goblin» er Moskvas mann
http://www.nettavisen.no/nyheter/–goblin-er-moskvas-mann/5175540.html

Crimea’s new leader Sergey Aksyonov is a man with a murky past
http://www.scmp.com/news/world/article/1444708/crimeas-new-leader-sergey-aksyonov-man-murky-past

Meet ‘Goblin’ — Moscow’s man in http://www.thestar.com/news/world/2014/03/04/meet_goblin_moscows_man_in_crimea.html

Sergey Aksyonov
http://en.wikipedia.org/wiki/Sergey_Aksyonov

Ola Jordán

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Ryske filosofen Aleksandr Dugin: ”Slaget om Ukraina – en kamp för vårt folk, vår historia, vår själ!”

Här är den ryske statsvetaren och filosofen Aleksandr Dugins (han verkar tydligen även som rådgivare till president Vladimir Putin,
Så vill Putins rådgivare lägga Europa under Rysslands fötter, vilket dock Stefan Lindgren förnekar i sin artikel: Varför får Kosovo men inte Krim) uppfattning om den pågående krisen mellan Ukraina och Ryssland. Intervjun gjordes den 28 februari i år. Александр Дугин: Битва за Украину – это битва за наш народ, нашу историю, нашу душу!
Alexander Dugin: Slaget om Ukraina – en kamp för vårt folk, vår historia, vår själ!
(Med förbehållet att jag har gjort denna ”icke-auktoriserade” översättning i all hast – men några större felaktigheter tror jag inte ska finnas i den svenska texten). Texten är också viktig, eftersom jag uppfattar det som att många i Ryssland (och även proryssar i Ukraina) delar Dugins åsikt.
– De ryska tjänstemän som använder begreppet ”makt” i stället för ”junta” med avseende på de kievska ”bastarderna” lägger medvetet en psykologisk press på Kreml och samhället, van vid tankarna på att allt är förlorat för alltid, att det är ett fullbordat faktum, säger den välkände statsvetaren och filosofen Aleksandr Dugin.
Enligt hans mening är ännu inget slutgiltigt och att erkänna Banderisternas (syftande på Stepan Bandera, vilken officiellt i Ryssland och Polen ses som nazistkollaboratör och delaktig i massmord. Red. anm.) ”makt” betyder att erkänna ryssar som fega och servilt degenererade och oförmögna till ett historiskt ursprung.
– På samma sätt handlar experter och analytiker i uppmaningen ”att inte blanda sig i.”
– Slaget om Ukraina är en kamp för vårt folk, vår historia, vår själ. Och den som tycker att ”det är inte vår sak”, att ”allt är förlorat” och att det handlar om ”att komma överens med någon makt”, ursäkta mig, den är ett missfoster.
Statsvetaren anser, att ifall konspiratörerna, med den ryssofobiska politiken, kommer till makten i Ukraina, och inget förändrar sig, kommer en uppdelningen av landet bli oundviklig och landets sydöstra regioner måste förenas i en ”antibanderistisk” enhet, till exempel med namnet ”Nya Ryssland.” Och en ny stat behöver en samlande symbol – flaggan.
– Det ”Nya Rysslands” flagga kan bli flaggan för den Svarta havskosackernas armé, hävdar Dugin.

Här är den ryska originaltexten: Опубликовано 28 Февраля 2014 г. Номер 9 (994) ”Александр Дугин: Битва за Украину – это битва за наш народ, нашу историю, нашу душу!
– Те российские официальные лица, которые употребляют применительно к киевской сволочи термин «власть», а не «хунта», сознательно проводят психологическую акцию давления на Кремль и общество, приучая к мысли, что все потеряно безвозвратно; что факт свершился, – уверяет известный политолог и философ Александр Дугин.
По его мнению, ничего еще не закончено и признать бандеровцев «властью», значит, признать русских трусливыми и раболепными дегенератами, не способными к историческому бытию.
– Точно так же поступают эксперты и аналитики, призывающие «не вмешиваться».
– Битва за Украину – это битва за наш народ, нашу историю, нашу душу. И тот, кто считает, что «это не наше дело», что «все потеряно» и что «договоримся с любой властью», простите, выродок.
Политолог считает, что если русофобская политика заговорщиков, пришедших к власти на Украине, не изменится, то раскол страны неизбежен и юго-восточным регионам страны придется объединиться в антибандеровский блок, например под названием «Новороссия».
А новому государству нужен объединяющий символ – флаг.  Флагом Новороссии может стать флаг Черноморского казачьего войска, – утверждает Дугин.”

Ola Jordán

 

Posted in Huvudströmsmedia och offentliga lögnen | Leave a comment

Vi har vår egen sång – musikfilmen

Länkarna nedan går till doumentärfilmen ”Vi har vår egen sång — musikfilmen”, Den gavs ut 1976, men filmades i mars 1975 under Eurovisionsschlagerfestivalen, som arrangerades samtidigt i S:t Eriksmässan, den 22 mars 1975 i Älvsjö, söder om Stockholm.

Under 1970-talet var många svenska kulturarbetare engagerade i en progressiv oppositionell kulturrörelse (speciellt inom musiken), den så kallade Proggen. Ett av syftena med denna rörelse var att stärka den svenska folkmusiken, och att göra musik som gagnade folkets intressen, i kamp mot den kommersiella musikindustrin.

I opposition mot den kommersiella Eurovisionsschlagerfestivalen, arrangerades i Sverige många alternativa evenemang. Flera organisationer stödde en alternativ musikfestival, som hölls i Stockholm, i vilken vem som ville kunde framträda. En av dem var Sillstryparn (Ulf Dageby) med den klassiska och storslagna öppningssången ”Doing the omoralisk schlagerfestival”.

Många begåvade musiker och musikgrupper deltog i festivalen: Nationalteatern, Kebnekajse, Konvaljen, Bernt Staf, Shit & Chanel, Ole Hjorth, Björn Ståbi, Gregoris Tzistoudis, Risken Finns (Gunnar Danielsson och Lars Fernebring), Peggy Seeger, Ewan MacColl, Karaxu, Francisco de Roca, Amerindios, Kevin Coyne med flera.

Journalisten Roger Wallis beskrev, i ett tal under ett möte på Sergels torg i Stockholms centrum, festivalen som en del i kampen mot kommersialiseringen av kulturen, vilken Eurovisionen representerar.

Läs mer om festivalen via dessa länkar:
Vi har vår egen sång — musikfilmen
Vi har vår egen sång — musikfilmen
Svensk Filmdatabas: Vi har vår egen sång — musikfilmen (1976)

In english:

The links below goes to the documentary ”Vi har vår egen sång — musikfilmen” (”We Have Our Own Song – The Music Film”), which was published 1976, but made March 1975 during the Eurovision Song Contest, arranged at the same time in S:t Eriksmässan, 22 March 1975 in Älvsjö, a suburb of Stockholm.

In the seventies many Swedish musicians and cultural workers were involved in a progressive cultural counter-movement (especially in music), in swedish called Proggen.

One of the aims with the movement was to strengthen Swedish folk music, and make music to the benefit of the people, countering the interests of the commercial music business. In opposition to the commercialized Eurovision Song Contest, many alternative events were arranged all over Sweden.

In Stockholm several organizations supported an alternative music festival to be held in Stockholm, where anybody who wanted could perform a song, among many others Sillstryparn’s (Ulf Dageby) classic and epic entry ”Doing the omoralisk schlagerfestival” (”Doing The Immoral Eurovision Festival”).

Many talented musicians and groups participated in the event: Nationalteatern, Kebnekajse, Konvaljen, Bernt Staf, Shit & Chanel, Ole Hjorth, Björn Ståbi, Gregoris Tzistoudis, Risken Finns (Gunnar Danielsson and Lars Fernebring), Peggy Seeger, Ewan MacColl, Karaxu, Francisco de Roca, Amerindios, Kevin Coyne and others.

Roger Wallis, a journalist, described the event in a speech on a rally at Sergels torg in the middle of Stockholm City, as a part of the fight against the commersialisation of culture which Eurovision represents.

Vi har vår egen sång – musikfilmen (del 1)

Vi har vår egen sång – musikfilmen (del 2)

Vi har vår egen sång – musikfilmen (del 3)

Kenneth Rasmusson/Ola Jordán

Posted in Huvudströmsmedia och offentliga lögnen, Om folkens kamp | Leave a comment

När makten blir illegitim

När statens representanter (som i alla klassamhällen företräder den härskande makten, med sitt våldsmonopol etc.) bryter sin del av det så kallade samhällskontraktet (en doktrin vars idéer går tillbaka till upplysningsfilosofer som Hobbes, Locke och Montesquieu) blir makten, enligt dessa idéer, illegitim.

Det finns skäl att reflektera över detta i och med att den nuvarande statsmaktens representanter i t.ex. Sverige inte följer de lagar som de själva har stiftat. Det gäller till exempel avslöjandet att FRA (Försvarets radioanstalt) hackat datorer, trots att det strider mot lagen. Se till exempel: SFS 2007:213 Lag om ändring i brottsbalken.

”Den som i annat fall än som sägs i 8 och 9 §§ olovligen bereder sig tillgång till en uppgift som är avsedd för automatiserad behandling eller olovligen ändrar, utplånar, blockerar eller i register för in en sådan uppgift döms för dataintrång till böter eller fängelse i högst två år.”

För Sveriges vidkommande är den traditionen inom staten inte ny (alltså att den företräds av korrupta politiker eller att politiker och statstjänstemän begår lagbrott i sin maktutövning), vilket t.ex. August Strindberg uppmärksammade i t.ex. boken ”I Bernadottes land”. Historiskt har en sådan statens illegitimitet lett till uppror och revolutioner, vilket t.ex. August Strindberg skrivit om i Likt och olikt:
”När är revolution laglig? När den lyckas. Hur kan den bli laglig då? Revolutionärerna stifta en lag, som förklarar revolutionen laglig.”
Samlade skrifter av August Strindberg / 16. Likt och olikt. Del 1 /

Den ryske publicisten Dimitri Pisarev redogör även han för detta med legitimiteten av en omvälvning i sin essä om Heinrich Heine:
”Varje revolution, precis som varje krig, tillfogar folket både materiella och moraliska skador. Men om kriget eller revolutionen är påkallade av en tvingande nödvändighet, så blir skadan obetydlig i jämförelse med den som det besparas ifrån /…/
Ett folk som är berett att lida all slags förödmjukelse och förlora alla de mänskliga rättigheterna, endast därför att det inte önskar att ta till vapen och riskera sitt liv, är på väg att ge upp andan. /…/
För att kunna göra en bedömning av en omvälvning måste man jämföra sakernas tillstånd omedelbart före kampens början, med vad som uppnåtts andra dagen efter segern. Då är det möjligt att avgöra huruvida omvälvningen var legitim från första början och gav ett givande resultat.” (D.I Pisarevs essä om Heinrich Heine).

Ola Jordán

Posted in Bibliotek och litteratur, Huvudströmsmedia och offentliga lögnen, Om folkens kamp | 3 Comments

”Kung Julian” uttalar sig om svenskt EMU-medlemskap

VARNING – IRONI!!! SE GÄRNA MADAGASKAR INNAN NI LÄSER DETTA:
”Kom med allihopa. Det är Kung Julian som talar (eller rättare sagt – jag är ledarskribent på Dagens Industri – men i alla fall).

Nu är det dags för alla – framför allt vi svenskar – att gå med (eller joina, som vi i toppen på klassamhället brukar säga) EMU. Vi måste vara med där de andra är – det förstår ju vem som helst – framförallt jag. Spring nu alla – gärna framför mig – rakt mot målet, som ni ser mot väggen där. Så där ja – är det inte skönt????”

Here is a ”free” english translation (supervised by King Julien, AKA (Also Known As) PM Nilsson):
”Come along, everybody. It´s King Julien who is delivering a speach (or rather – I’m an editorial writer for Dagens Industri – but anyway). Now it’s time for everyone – especially the Swedes – to join (or to be a loyal member of, as we in the top of the class-society usually say) EMU. We need to come together in the European Union – which everybody understand – especially I. Now run straight ahead towards the Goal  – preferably in front of me – as You see there against the Wall. That’s it – it´s nice, isn’t it???”
Ledare: Dags för Sverige att gå med i EMU

Ola Jordán

Posted in Huvudströmsmedia och offentliga lögnen, Om folkens kamp | Leave a comment

Kalla fakta om ökade klyftor efter högeralliansens makttillträde

Kalla fakta om det 2/3-dels samhälle som är på väg att genomföras efter högeralliansens makttillträde efter valet 2006.

Här är några åskådliga exempel som visar hur de ekonomiska klyftorna har växt sedan år 2006, mellan regeringsföreträdarna, riksdagspolitikerna och det folk de är satta att representera:

Riksdagsarvodet var (oktober år 2006) 600 000 kronor/år.
På sex år (fram till november år 2012) har det ökat med 99 600 kronor, och uppgår nu till 699 600 kronor/år.

När det gäller arvodet till statsministern uppgick det år 2006 till 121 000 kronor/månad.

Från och med den 1 juli 2012 är statsministerns arvode 148 000 kronor/månad (alltså en ökning med 27 000 kronor/månad på sex år). På årsbasis är arvodet nu 1 776 000 kronor.

Värt att notera är att statsministerarvodet år 1995 (alltså innan Sveriges inträde i EG/EU) låg på 65 000 kronor. På årsbasis var det 780 000 kronor.

När det gäller medianlönen bland löntagarna i Sverige (över 20 år och folkbokförda i Sverige 31/12) så var den för två år sedan 235 177 kronor/år. Det innebär att medianlönen bland löntagarna år 2011 var ca 13 procent av statsministerarvodet samma år.
När det gäller medianlönen i jämförelse med riksdagsarvodena november 2011, uppgick den till 34 procent.

År 2002 låg medianinkomsten på 214 000 kronor/år. Då var den 42 procent av riksdagsarvodet.

När det gäller fattigdomsgränsen (enligt EU-standard är det 60 procent av medianinkomsten) så innebär det att de som år 2011 hade en bruttoinkomst lägre än 141 160 kronor låg under (den relativa) fattigdomsgränsen.

Ett annat sätt att beräkna (den relativa) fattigdomen har redogjorts för på bloggen Storstad.

Enligt dessa beräkningar ”hade enligt regeringen drygt 12 procent av Sveriges befolkning en `låg ekonomisk standard´ år 2007. 1991 var motsvarande andel 7,5 procent. Fram till 2006 steg andelen fattiga till ca 10 procent, för att sedan – på ett enda år – göra ett skutt upp till 12,2 procent. Regeringen spår dessutom att andelen har fortsatt att öka under mandatperioden, så att den nu bör ligga på ca 13 procent.”

Av denna blogg framgår, att ”Den nuvarande regeringen bedriver en politik som tydligt gynnar de som redan har höga inkomster.”

Ett diagram (medtaget i en rapport gjord 2009 av en arbetsgrupp inom (S), (MP) och (V) inför valet år 2010) från Riksdagens utredningstjänst visar hur regeringens skattesänkningar har fördelats i befolkningen och utgående från statistiken slår arbetsgruppen fast, att: ”Den fjärdedel av befolkningen som har de högsta inkomsterna har alltså erhållit nästan hälften, 49,2 procent av de borgerligas skattesänkningar. Den fattigaste fjärdedelen fick drygt 6 procent av pengarna.
Och hur var det nu med de `gamla´ och de `nya´ moderaterna? Ja, med moderaternas gamla politik skulle den rikaste halvan av befolkningen ha fått 72 procent av skattesänkningarna. Med de nya moderaternas politik, som understötts av mittenpartierna, har denna halva nu istället fått 80,6 procent av skattesänkningarna. De nya moderaternas politik är således ännu mer orättvis än de gamla moderaternas.”

För egen del uppgår för närvarande min arbetslöshetsersättning till 5 200 kronor/månad netto (6 920 kronor brutto). På årsbasis 62 400 kronor netto  (83 040 kronor brutto) vilket alltså är klart under fattigdomsgränsen. Orsaken till att jag endast erhåller dessa korvören (en försumbar summa att bidra med till familjens försörjning vid de tillfällen då jag är ofrivilligt arbetslös) framgår av den ändring av paragrafen 27 a , som gjordes i regeringens proposition Prop. 2006/07:89 (Propositionen överlämnades till riksdagen torsdagen den 22 mars 2007).

Så här formulerar sig högerregeringen om detta sitt ändringsförslag:

”Vid beräkning av dagpenning för sökande som under ersättningsperioden på nytt uppfyllt arbetsvillkoret och för vilken ersättning lämnas under ytterligare en period skall beloppet vara minst det grundbelopp som lämnas inom arbetslöshetsförsäkringen. Denna beräkningsregel får tillämpas för högst två ersättningsperioder som följer direkt på en tidigare ersättningsperiod.”

Några invändningar från oppositionen (S, MP eller V) framgår inte att det har gjorts mot detta ändringsförslag, vilket kan tyckas anmärkningsvärt.

Ola Jordán

 

Posted in Huvudströmsmedia och offentliga lögnen, Om folkens kamp | Leave a comment

Den mindre hedervärda Åsa Linderborg (del 2)

Uppdaterad: 121219

I min tidigare artikel ”Den mindre hedervärda Åsa Linderborg” skriver jag bland annat, att ”lagen om hets mot folkgrupp är diskriminerande (vilket gör den till en gummiparagraf), dels varför Linderborgs och Aftonbladets pågående kampanj, att granska ifall innehållet i böcker (utgivna i Sverige) bryter mot lagen om hets mot folkgrupp (och därmed mot Tryckfrihetsförordningen), banar väg för en i Europa allt mer utbredd censurlagstiftning, vilken t.ex. innebär att det är förbjudet (med fängelse som straffpåföljd) att offentligt kritiskt granska – och ifrågasätta delar av – den så kallade förintelsen.”

Dessa frågor måste tas upp i flera steg för att bli förståeliga.
Min uppfattning är att lagen om hets mot folkgrupp öppnar (ger de juridiska förutsättningarna) för den censurlagstiftning (inklusive åsiktsförbud) som är utbredd i t.ex. Europa när det gäller att i offentligheten ifrågasätta delar av den så kallade förintelsen under andra världskriget; ett förnekande, eller ifrågasättande, av förintelsen ses implicit som hat mot judar (oavsett om det gäller judar som etnisk grupp eller judendom som religiös övertygelse), alltså antisemitism (de som gör dessa yttranden riskerar fängelse som straffpåföljd, vilket jag kommer att ge exempel på nedan).

Så vitt jag vet är det bland europeiska länder endast två historiska händelser som för tillfället är omgärdade av censurlagstiftning (med fängelse som straffpåföljd om det uttalas en åsikt som inte överensstämmer med den av staten påbjudna).

Förutom den så kallade förintelsen under andra världskriget (vars officiella version t.ex. innebär att det är fastslaget att det var 6 miljoner judar som dödades), är det folkmordet på och den svåra förföljelsen av den armeniska befolkningen i dåvarande Osmanska riket mellan åren 1915 och 1917.

I detta fall är det i Turkiet FÖRBJUDET att ERKÄNNA dessa händelser som ett FOLKMORD, medan det i Slovakien, Slovenien och Schweiz (så vitt jag känner till) är FÖRBJUDET att FÖRNEKA det som hände den armeniska befolkningen som ett FOLKMORD.

Även i Frankrike ville den förre presidenten Sarkozy införa denna censurlagstiftning (utgående från ett rambeslut från EU som infört en möjlighet för medlemstaterna att olagligförklara och bestraffa offentligt överseende med, förnekande eller flagrant förringande av brott som folkmord), trots att Högsta domstolen upphävde ett lagförslag med den innebörden som stridande mot den franska författningen, vilket författaren och översättaren Stefan Lindgren uppmärksammade i ett tal den 11 mars 2012 på Medborgarplatsen i Stockholm.

Han uppmärksammade även, att den svenska riksdagen, år 2010, erkände `Turkiets folkmord på armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker under första världskriget´. Enligt Stefan Lindgren fortsatte riksdagen därmed på vägen mot en statlig historieskrivning som i förlängningen leder till inskränkningar i forskningens frihet och censur (vilket bland annat manifesterat sig i Forum för Levande Historia, vilken av Justitieombudsmannen kritiserats för det sätt den använt utpekade individer vid utställningen Middag med Pol Pot.

Viktigt att betona, är att en sådan censurlagstiftning – inklusive ett åsiktsförbud (med fängelse som straffpåföljd vid offentligt uttalad kritik av hur historiska händelser skildras och bedöms) hittills har varit främmande för den svenska yttrande- och tryckfrihetstraditionen, som den formulerats t.ex. i den grundlagsfästa Tryckfrihetsordningen.

Paradoxalt är – enligt min mening – att lagen om hets mot folkgrupp (som begränsar t.ex. yttrande- och tryckfriheten) utgör en del av denna grundlag.

En av fördelarna med t.ex. Lasse Wilhelmsons bok Är världen upp och ner? är, att han tydliggör hur denna officiella syn på förintelsen (vilken alltså i flera länder har upphöjts till en statsdogm, vilken inte får ifrågasättas – och görs det är det per definition ett brott), i vilken det framställs som om det judarna var det enda offret, används för att beteckna kritik av (och de som på olika sätt gör motstånd mot) den israeliska ockupationen av palestinska områden – eller de som betecknar Israel som en judisk apartheidstat – som antisemitisk:
”Det är de så kallade israel-vännerna, främst ledande företrädare för de judiska organisationerna, som påtagit sig rollen att vara de främst uttolkarna av begreppet `antisemitism´. En roll få vågar ifrågasätta, just för risken att själv få denna smet kletad på ryggen. Begreppet `antisemitism´ utvidgas hela tiden. Numer räcker det med antydningar som `nästan antisemitisk´ eller `antisemitiska beröringspunkter´ för att självcensuren skall slå till. Att påvisa dessa förhållanden anses ofta farligt, då det kan leda till att `antisemitismen´ ökar. Detta i en västvärld då islamofobin är ett betydligt större problem.” (Är världen upp och ner?, s. 50)

”Att vidmakthålla den officiella bilden av Förintelsen och smeta antisemitism på alla som kritiserar Israel gör det möjligt för Israel att komma undan med allt de gör i Palestina. Men nu har det gått ännu längre. Nu använder man även den officiella bilden av Förintelsen för att motivera de nykoloniala krigen.” (Är världen upp och ner?, s. 124)

Vad gäller att lagen om hets mot folkgrupp i Sverige är diskriminerande (vilket gör att den kan betecknas som en gummiparagraf) har framgått av en bedömning dåvarande Justitiekanslern Göran Lambertz gjorde utifrån en anmälan – inlämnad till JK – av Åklagarmyndigheten i Stockholm, Citykammaren. I anmälan gjordes gällande:
”att innehållet i en insändare som publicerades i tidningen Mitt i Södermalm den 31 mars 2003 innefattar `hets mot svenskar´. Artikeln har bifogats anmälan. I den aktuella insändaren, som har rubriken `Ursvenskar de mest enfaldiga jag mött´, står bl.a. att `ursvenskar är de mest tråkiga, enfaldiga, elaka och korkade människor som jag har träffat´.

Justitiekanslern Göran Lambertz bedömning var följande (2003-11-05):

”Det tryckfrihetsbrott som skulle kunna komma i fråga här är hets mot folkgrupp. Tryckfrihetsbrottet hets mot folkgrupp innefattar att någon i t.ex. en tidning hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller sexuell läggning (7 kap. 4 § 11 TF och 16 kap. 8 § brottsbalken).

Syftet vid tillkomsten av straffstadgandet om hets mot folkgrupp var att tillförsäkra minoritetsgrupper av skilda sammansättningar och bekännare av olika trosuppfattningar ett rättsskydd. Det fallet att någon uttrycker kritik mot svenskar torde inte ha varit avsett att träffas av straffstadgandet. Redan på grund av vad som nu har sagts kan innehållet i insändaren inte anses utgöra hets mot folkgrupp. Jag vidtar därför ingen åtgärd med anledning av anmälan.” (JK, diarienummer 3217-03-30)

Utifrån denna bedömning är det i dag möjligt (utan att riskera rättslig påföljd att ha brutit mot lagen om hets mot folkgrupp) att i tryckt skrift (ett exempel finns på Aftonbladets nätsida, på vilken det i kommentarfältet har uttrycks: ”just det kamp mot svens apartheid”) lögnaktigt hävda, att Sverige bedriver en apartheidpolitik mot samerna.

Enligt min uppfattning SKA det vara tillåtet att offentligt även uttrycka en sådan LÖGN.
Exemplet visar endast hur korrupt denna lagstiftning är.
Författaren och skriftställaren Jan Myrdal har också skarpt kritiserat, att lagen om hets mot folkgrupp har utvidgats, till att nu även gäller hets mot homosexuella:
Fega politiker på väg upphäva religionsfriheten

”Detta lagförslag kränker såväl min känsla av respekt för de troende — både bland de folk hos vilka jag bott som i släktleden bakom mig — som min djupast upplevda övertygelse om nödvändigheten att försvara den borgerliga revolutionens stora landvinning; de medborgerliga fri- och rättigheterna. Religionsfriheten hör till dem! Det har inte ett dyft med någon homofobi att göra.”

Viktigt är också det som Anders R Olsson (journalist och författare, och tyvärr allt för tidigt bortgången) skrivit om denna lagstiftning – när det gällde rättegången mot pingstpastorn Åke Green i Borgholm (trots att Anders R Olsson i texten inte nämner att det svenska folket inte innefattas i lagstiftningen):
”`Hets mot folkgrupp´ är ett av våra 18 yttrandefrihetsbrott, och i flera avseenden det mest problematiska. Inte bara aggressiva yttranden (`hets´) förbjuds med denna bestämmelse. Det kan räcka med att `uttrycka missaktning´ för t ex invandrare – vilket kan ske även i det mest lågmälda tonläge – för att ett brott ska vara begånget.

Ett yttrande kan mycket väl vara straffbart som `hets´ även om det inte fått någon effekt, dvs utan att den utpekade folkgruppen faktiskt har utsatts för missaktning. Orden är brottsliga i sig. De egenskaper hos en folkgrupp som inte får behandlas negativt är dess ras, hudfärg, nationella/etniska ursprung, religiösa övertygelse och (efter en lagändring 2003) dess sexuella läggning.

Yttrandefriheten inskränktes i flera avseenden 2003, men just hetsreformen är den mest oroande. Problemen har diskuterats i vart fall sedan nu gällande Tryckfrihetsförordning, TF, antogs 1948, men inte förrän 50 år senare ser vi ett skov, ett brott med det som länge varit svensk tradition.
/…/
Under 1990-talet har bestämmelsen /…/ genom ändrad rättspraxis utvecklats till att bli just ett åsiktsförbud. 1996 dömde Högsta Domstolen en 17-åring för hets mot folkgrupp enbart därför att han visat sig offentligt med nazistsymboler på kläderna. Med märken istället för ord sade han `jag är nazist´. (Mål B3202/96. Se Tffr nr 3/1996 – red.)

Hetsförbudet har kritiserats från såväl praktiska som teoretiska utgångspunkter, även av debattörer som starkt engagerat sig i kampen mot sådant som rasism och homofobi. Hur ska man skilja religiös tro från åsikter? Åsikter får självfallet kritiseras. Men om en katolik hävdar att `Abort är mord!´ – är det uttryck för en tro eller en åsikt? Praktiskt taget alla viktiga religiösa urkunder – bibeln och koranen t ex – innehåller påståenden och direktiv i `världsliga´ frågor. Att mer exakt fastställa gränsen mellan tro och åsikt är omöjligt.

Med fallet Green hamnar denna motsättning mellan religionsfrihet och yttrandefrihet sannolikt i tingsrätten. Det är uppenbart att såväl bibeln som koranen ”uttrycker missaktning” mot homosexuella. Ingen av de riksdagspolitiker som argumenterade för – och beslutade om – reformen gick med på att den skulle utgöra en inskränkning i rätten att offentligt argumentera för de religiösa urkundernas budskap. Ingen kunde heller förklara hur det skulle ske på ett lagligt sätt. Tingsrätten får en svår och obehaglig uppgift att lösa.

Regeln om hets mot folkgrupp illustrerar generellt svårigheterna med att – även i de ädlaste syften – inskränka yttrandefriheten. Släpper man inte fram homofobers eller främlingfientligas argument kan de inte mötas med motargument. Tvivelaktiga faktauppgifter kan inte bemötas med fakta som är bättre belagda eller mer relevanta. Frågorna blir inte allsidigt belysta. Myter och osanningar fortsätter att florera och fördomarna frodas.”

För att knyta an till upprinnelsen till mina artiklar, vill jag försöka beskriva situationen på följande sätt:
Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet (men underordnad den ansvarige utgivaren Jan Helin), utnyttjar sin mediala ställning som en av de exklusiva innehavarna av problemformuleringsprivilegiet inom Mediasverige, och skrudar sig i dräkten av en grundlagens försvarare (lämplig att ikläda sig vid festtal och festskrifter) när hon – tillsammans med en jurist – vill ”stoppa skiten”; alltså böcker och författare som hon – till och med innan granskningen utförts – pekar ut har brytit mot lagen om hets mot folkgrupp.
Men vid en närmare granskning av denna skrud, visar sig den vara en dräkt för den offentliga maskeraden: Med lögner och förtal (vilket har bevisats) tar hon heder och ära av t.ex. författaren Lasse Wilhelmson. (Trots att hon i en senare artikel – ska vi utgå från att det beror på den kritik som har riktats mot henne? – lika självsäkert som när hon framförde en diametralt annan uppfattning – påstår att Wilhelmsons bok nu ”säkert håller sig inom lagen.”)
Nej, jag vill inte stoppa Knausgård
”Med anledning av vår granskning blev jag intervjuad av en reporter som trodde att Lasse Wilhelmssons respektive Carl P Herslows böcker om judar respektive muslimer – böcker som jag tycker är problematiska men där den förra säkert håller sig inom lagen medan den andra nog inte gör det /…/”

Men det är ju inte första gången som hon – utan att ange något citat  – pekat ut motståndarna till Israels ockupation av palestinska områden (och andra förbrytelser begångna av Israel gentemot palestinierna) som t.ex. förintelseförnekare (även Mohamed Omar har av henne tilldelats detta epitet):
Liberaler skär tungan av yttrandefriheten
”Det är skälet till att Aftonbladets kulturredaktion låter den numera förintelseförnekande poeten Mohamed Omar i en artikel på nätet förklara varför han lämnar PEN-klubben (i en debatt där han långt ifrån får stå oemotsagd).”

Hade Linderborg varit intellektuellt hederlig i sitt påstådda uppsåt att värna alla folks lika rättigheter och ta kamp för den svenska yttrande- och tryckfrihetstraditionen (för att hindra att den svenska lagstiftningen anpassas till de länder som infört denna censurlagstiftning – inklusive åsiktsförbud) hade hon uppmärksammat att flera forskare i flera europeiska länder (dessutom medlemmar i Europeiska unionen) har dömts till fängelse för att de offentligt har ifrågasatt den av dessa stater fastslagna ”sanningen” om den så kallade förintelsen och vad som skedde under 2:a världskriget när det gäller judarna i koncentrationslägren m.m.

En av dem som fängslats i Tyskland är forskaren Günter Deckert. Hans ”brott” var att han översatt historikern Carlo Mattognos bok från italienska till tyska (engelsk titel: “Auschwitz: The First Gassing”. Boken finns till och med tillgänglig för köp på Amazon.com).

Researcher Günter Deckert sentenced to German prison

Flera hemsidor uppmärksammar dessa forskare som har fängslats på grund av denna censurlagstiftning och åsiktsförbudet (som det går att nå via länkarna nedan):

Deny the Holocaust and go to prison

In prison for his historical research

Läs mer:

Aftonbladet har fel om hetslagen

Minskad yttrandefrihet mot homofobi och rasism?

Ola Jordán

 

Posted in Bibliotek och litteratur, Huvudströmsmedia och offentliga lögnen, Om folkens kamp | 2 Comments

Den mindre hedervärda Åsa Linderborg

Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, meddelade i en artikel, med rubriken ”Nu granskar vi skiten” (28 november), att tidningen (tillsammans med en jurist) nu ska granska ifall bland annat författaren Lasse Wilhelmson, i boken Är världen upp och ner? (ISBN: 978-91-978377-0-5), har brytit mot lagen om hets mot folkgrupp.
Lagen om hets mot folkgrupp regleras ju dels i Brottsbalken (1962:700), dels i Tryckfrihetsförordningen (7 kap. 4 §, 14 och 15 stycket).

Upprinnelsen till Linderborgs intresse att lyfta fram just Wilhelmsons bok är tydligen att Gina Dirawi, en  ung kvinnlig ”kändis”, med palestinska rötter (hon ska bland annat leda de kommande svenska deltävlingarna i Melodifestivalen) på sin blogg rekommenderat just Wilhelmsons bok (en rekommendation hon efter kritikstormen i media har dragit tillbaka. Dirawi har även medgivit att hon endast läst nio sidor av Är världen upp och ner?).

I artikeln skriver Linderborg bland annat följande om Wilhelmson och hans bok:
”Men det räcker med att bläddra bara lite för att man ska se bokens verkliga tema: judar. Wilhelmson hatar judar, förnekar förintelsen – han skriver den alltid med citattecken: `Förintelsen´ – och anser att Israel som nation ska utplånas.”
Det enda skälet – som jag kan se – varför Linderborg uttrycker sig på detta lögnaktiga sätt om innehållet i Wilhelmsons bok är att hon förmodligen tror, att ingen kommer att syna hennes påståenden; utgående från att ingen vill ta i en bok som har blivit nedsmetad som ”antisemitisk”.

Till skillnad mot Gina Dirawi har jag läst Wilhelmsons bok (och utgående från Linderborgs uttalanden verkar inte heller hon ha läst boken. Är det så att Linderborg verkligen har läst boken innebär det att hon är medveten om att hon för  läsarna bakom ljuset i sin beskrivning av boken; oavsett vilket är hennes artikel mycket anmärkningsvärd för att vara skriven av en kulturchef för Sveriges största tidning).

Det litterära värdet av Wilhelmsons bok är det ju upp till var och en att bedöma (liksom det är upp till var och en att granska de fakta han presenterar), genom att läsa den i ocensurerat skick, och den rätten har vi ju än så länge i Sverige.

För egen del är jag inte heller överens om allt det som Wilhelmson skriver i boken, men i granskningen av Linderborgs påståenden är detta inte väsentligt.

Genom att läsa vad som faktiskt står i boken är det också lätt att belägga Linderborgs lögner.
Wilhelmson skriver t.ex. på sidan 25 följande: ”Det är allt mer uppenbart att en varaktig och rättvis fred, bland mycket annat, kräver att Israel väljer demokratins väg, d v s omvandlas till en sekulär demokrati och blir en stat för alla medborgare, en stat med lika rättigheter för alla etniska och religiösa grupper, en stat som inte diskriminerar sina icke-judiska medborgare.”

Jämför detta med att Linderborg påstår att Wilhelmson har hävdat, att: ”Israel som nation ska utplånas.”

Vidare påstår Linderborg, att Wilhelmson förnekar förintelsen – enligt henne skriver dessutom Wilhelmson ordet alltid med citattecken: ”Förintelsen”.

Låt oss titta närmare på dessa påstående: På sidan 62 skriver Wilhelmson följande – i en intervju med Gilad Atzmon: ”LW (Lasse Wilhelmson. Anm: O.J.): Det finns ett annat tabu, det om Förintelsen. Hur ser du på det?”
Bara för att ta ett axplock använder Wilhelmson ordet Förintelsen också på sidorna 20, 29, 30, 35. Dessutom använder han det engelska begreppet Holocaust (på svenska förintelsen. Anm. O.J.), utan citattecken, på sidorna 51, 113 och 116 (detta är endast ett par exempel).

Vad gäller Linderborgs grundlösa – och lögnaktiga – påstående, att Wilhelmson förnekar förintelsen (förintelsen i betydelsen, att judarna under andra världskriget var utsatta för ett folkmord), så skriver Wilhelmson:

”I Warszawas getto under Andra världskriget försvarade sig judarna mot en övermäktig bödel, liksom palestinierna nyligen gjorde i Gaza. Varken Tyskland eller Israel hade någon som helst laglig eller moralisk rätt att ens röra invånarna och de planerade massakrerna var en del av folkmordspolitiken. Gettoinvånarna hade däremot all rätt att försvara sig.  Jag kan bara beklaga att de inte hade tillgång till fler och bättre vapen för att värna sitt människovärde – då som nu.” (s. 113)

Dessutom svarar Lasse Wilhelmson följande, på en fråga från Mohamed Omar, i en intervju medtagen i boken:

”Några av de gamla historierevisionisterna, de så kallade Förintelseförnekarna, har ett projekt som inte riktigt är min grej. De vill återupprätta Tysklands och Hitlers ära, något som naturligtvis är helt förenligt med yttrandefrihet.

Men det är ju faktiskt även seriösa forskare och verkligen ingen enhetlig samling. I flera länder i Europa har man lagar mot att forska i den här historien. Och sätter forskarna i fängelse. Man påstår att vi har yttrandefrihet, men det gäller bara när man ska smäda muslimer. Det är hyckleri. /…/

Man pratar ofta om att Stalin begick ett folkmord i Ukraina. Hungersvälten där. Det diskuteras öppet, man forskar i det. Vad hände? Hur gick det till? Hur många dog? Man går till arkiven. Forskarna håller på och stöter och blöter. Varför kan man inte göra på samma sätt med Förintelsen? Vad är det för skillnad?

Allting med Förintelsen är heligt. Det får inte ifrågasättas. Siffran 6 miljoner är helig. Redan på 20-talet pratade sionister på Wall Street om 6 miljoner judar som skulle dö. Siffran kommer därifrån.” (s. 130-131)

Även i detta fall påstår alltså Linderborg något som inte överenstämmer med verkligheten.

Kanske det mest förvånansvärda/illvilliga är, att Linderborg försöker göra gällande att Wilhelmson ”hatar judar”. Wilhelmson redogör ju i boken för sin egen judiska släktbakgrund, på hans mors sida (det framgår av boken att han är av khazarjudisk härkomst). Han uppger dessutom att han i början av 1960-talet bodde i Israel ”som ett led i utforskandet av min identitet.” (S. 9)
Wilhelmson skriver dessutom följande: ”En /…/ judisk nationalism som erkänner palestiniernas nationella självbestämmande ligger mer i linje med judendomens långa humanistiska tradition och den `judiska upplysningens´”.  (s. 39).

Utgående från dessa falska påståenden vill Linderborg att bland annat innehållet i Wilhelmsons bok ska underställas en ”censors” granskning (vilket i princip blir den anlitade juristens uppgift att verka som; föregivet att se om författaren bryter mot gummilagen om hets mot folkgrupp), så att det gemena folket skyddas från att läsa olämplig litteratur.

Vad som i verkligheten har skett är att Linderborg, i sin artikel, har förtalat (uttalat sig kränkande om) Wilhelmson.

Lagen om ärekränkning i tryckt skrift regleras, dels i Tryckfrihetsförordningen (se ovan) samt i Brottsbalken (5 kap. paragraferna 1-5. Jag citerar här endast 1, 2, 3 och 5 paragraferna).
”1 § Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter. Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.
2 § Är brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grovt förtal dömas till böter eller fängelse i högst två år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om uppgiften genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd eller eljest var ägnad att medföra allvarlig skada.
3 § Den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom, dömes, om gärningen ej är belagd med straff enligt 1 eller 2 §, för förolämpning till böter.
Är brottet grovt, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader. /…/
5 § Brott som avses i 1-3 §§ får inte åtalas av annan än målsägande. Om brottet riktar sig mot någon som är under arton år eller om i annat fall målsäganden anger brottet till åtal, får åklagaren väcka åtal om detta av särskilda skäl anses påkallat
från allmän synpunkt och åtalet avser
1. förtal och grovt förtal,
2. förolämpning mot någon i eller för hans eller hennes myndighetsutövning,
3. förolämpning mot någon med anspelning på hans eller hennes ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse, eller
4. förolämpning mot någon med anspelning på hans eller hennes sexuella läggning. /…/”

Lasse Wilhelmson har själv, på ett forum på nätet, klart uttalat att han uppfattar Linderborgs artikel som förtal, men enligt honom så kan han inte vinna även om han skulle anmäla Aftonbladet för detta lagbrott. När det gäller lagen om
ärekränkning så faller ansvaret inte på skribenten utan på den ansvarige utgivaren (i Aftonbladets fall på chefredaktören Jan Helin).

Det är nu inte endast Linderborg i Aftonbladet som de senaste veckorna har pekat ut Wilhelmson som antisemit.  (Jag bortser i denna artikel från att t.ex. Svenska Dagbladet också har pekat ut Wilhelmson med detta epitet).
Fredrik Virtanen (ledarskribent på Aftonbladet) utmålar Wilhelmson på följande sätt i en artikel med rubriken: ”Farligt att inte säga ifrån, SVT”:
”välkänd antisemit som brukar orera om judiska sammansvärjningar.”

Även i en artikel i tidningen, med rubriken ”SVT:s vd om Gina & Danny: Jag blir förbannad”, i vilken Eva Hamilton, SVTs vd, intervjuades, utmålas Wilhelmson som en ”ökänd antisemit”.

I en kommande artikel ska jag dels ta upp varför lagen om hets mot folkgrupp är diskriminerande (vilket gör den till en gummiparagraf), dels varför Linderborgs och Aftonbladets pågående kampanj, att granska ifall innehållet i böcker (utgivna i Sverige) bryter mot lagen om hets mot folkgrupp (och därmed mot Tryckfrihetsförordningen), banar väg för en i Europa allt mer utbredd censurlagstiftning, vilken t.ex. innebär att det är förbjudet (med fängelse som straffpåföljd) att offentligt kritiskt granska – och ifrågasätta delar av – den så kallade förintelsen.

Och varför Åsa Linderborg därmed har fel, när hon i sin artikel hävdar, att: ”Tokhögern har under året inlett en kamp för att lagen om yttrandefrihet ska `utökas´ så att den inte omfattar hets mot folkgrupp. Det finns ingen risk att de lyckas med detta, men frågan är vad vi ska ha en lag till om den nästan aldrig prövas.”

Tvärt om är det just i vänsterns/folkens intresse att lagen om hets mot folkgrupp tas bort.

Ola Jordán

Posted in Bibliotek och litteratur, Om folkens kamp | 8 Comments