Den mindre hedervärda Åsa Linderborg

Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, meddelade i en artikel, med rubriken ”Nu granskar vi skiten” (28 november), att tidningen (tillsammans med en jurist) nu ska granska ifall bland annat författaren Lasse Wilhelmson, i boken Är världen upp och ner? (ISBN: 978-91-978377-0-5), har brytit mot lagen om hets mot folkgrupp.
Lagen om hets mot folkgrupp regleras ju dels i Brottsbalken (1962:700), dels i Tryckfrihetsförordningen (7 kap. 4 §, 14 och 15 stycket).

Upprinnelsen till Linderborgs intresse att lyfta fram just Wilhelmsons bok är tydligen att Gina Dirawi, en  ung kvinnlig ”kändis”, med palestinska rötter (hon ska bland annat leda de kommande svenska deltävlingarna i Melodifestivalen) på sin blogg rekommenderat just Wilhelmsons bok (en rekommendation hon efter kritikstormen i media har dragit tillbaka. Dirawi har även medgivit att hon endast läst nio sidor av Är världen upp och ner?).

I artikeln skriver Linderborg bland annat följande om Wilhelmson och hans bok:
”Men det räcker med att bläddra bara lite för att man ska se bokens verkliga tema: judar. Wilhelmson hatar judar, förnekar förintelsen – han skriver den alltid med citattecken: `Förintelsen´ – och anser att Israel som nation ska utplånas.”
Det enda skälet – som jag kan se – varför Linderborg uttrycker sig på detta lögnaktiga sätt om innehållet i Wilhelmsons bok är att hon förmodligen tror, att ingen kommer att syna hennes påståenden; utgående från att ingen vill ta i en bok som har blivit nedsmetad som ”antisemitisk”.

Till skillnad mot Gina Dirawi har jag läst Wilhelmsons bok (och utgående från Linderborgs uttalanden verkar inte heller hon ha läst boken. Är det så att Linderborg verkligen har läst boken innebär det att hon är medveten om att hon för  läsarna bakom ljuset i sin beskrivning av boken; oavsett vilket är hennes artikel mycket anmärkningsvärd för att vara skriven av en kulturchef för Sveriges största tidning).

Det litterära värdet av Wilhelmsons bok är det ju upp till var och en att bedöma (liksom det är upp till var och en att granska de fakta han presenterar), genom att läsa den i ocensurerat skick, och den rätten har vi ju än så länge i Sverige.

För egen del är jag inte heller överens om allt det som Wilhelmson skriver i boken, men i granskningen av Linderborgs påståenden är detta inte väsentligt.

Genom att läsa vad som faktiskt står i boken är det också lätt att belägga Linderborgs lögner.
Wilhelmson skriver t.ex. på sidan 25 följande: ”Det är allt mer uppenbart att en varaktig och rättvis fred, bland mycket annat, kräver att Israel väljer demokratins väg, d v s omvandlas till en sekulär demokrati och blir en stat för alla medborgare, en stat med lika rättigheter för alla etniska och religiösa grupper, en stat som inte diskriminerar sina icke-judiska medborgare.”

Jämför detta med att Linderborg påstår att Wilhelmson har hävdat, att: ”Israel som nation ska utplånas.”

Vidare påstår Linderborg, att Wilhelmson förnekar förintelsen – enligt henne skriver dessutom Wilhelmson ordet alltid med citattecken: ”Förintelsen”.

Låt oss titta närmare på dessa påstående: På sidan 62 skriver Wilhelmson följande – i en intervju med Gilad Atzmon: ”LW (Lasse Wilhelmson. Anm: O.J.): Det finns ett annat tabu, det om Förintelsen. Hur ser du på det?”
Bara för att ta ett axplock använder Wilhelmson ordet Förintelsen också på sidorna 20, 29, 30, 35. Dessutom använder han det engelska begreppet Holocaust (på svenska förintelsen. Anm. O.J.), utan citattecken, på sidorna 51, 113 och 116 (detta är endast ett par exempel).

Vad gäller Linderborgs grundlösa – och lögnaktiga – påstående, att Wilhelmson förnekar förintelsen (förintelsen i betydelsen, att judarna under andra världskriget var utsatta för ett folkmord), så skriver Wilhelmson:

”I Warszawas getto under Andra världskriget försvarade sig judarna mot en övermäktig bödel, liksom palestinierna nyligen gjorde i Gaza. Varken Tyskland eller Israel hade någon som helst laglig eller moralisk rätt att ens röra invånarna och de planerade massakrerna var en del av folkmordspolitiken. Gettoinvånarna hade däremot all rätt att försvara sig.  Jag kan bara beklaga att de inte hade tillgång till fler och bättre vapen för att värna sitt människovärde – då som nu.” (s. 113)

Dessutom svarar Lasse Wilhelmson följande, på en fråga från Mohamed Omar, i en intervju medtagen i boken:

”Några av de gamla historierevisionisterna, de så kallade Förintelseförnekarna, har ett projekt som inte riktigt är min grej. De vill återupprätta Tysklands och Hitlers ära, något som naturligtvis är helt förenligt med yttrandefrihet.

Men det är ju faktiskt även seriösa forskare och verkligen ingen enhetlig samling. I flera länder i Europa har man lagar mot att forska i den här historien. Och sätter forskarna i fängelse. Man påstår att vi har yttrandefrihet, men det gäller bara när man ska smäda muslimer. Det är hyckleri. /…/

Man pratar ofta om att Stalin begick ett folkmord i Ukraina. Hungersvälten där. Det diskuteras öppet, man forskar i det. Vad hände? Hur gick det till? Hur många dog? Man går till arkiven. Forskarna håller på och stöter och blöter. Varför kan man inte göra på samma sätt med Förintelsen? Vad är det för skillnad?

Allting med Förintelsen är heligt. Det får inte ifrågasättas. Siffran 6 miljoner är helig. Redan på 20-talet pratade sionister på Wall Street om 6 miljoner judar som skulle dö. Siffran kommer därifrån.” (s. 130-131)

Även i detta fall påstår alltså Linderborg något som inte överenstämmer med verkligheten.

Kanske det mest förvånansvärda/illvilliga är, att Linderborg försöker göra gällande att Wilhelmson ”hatar judar”. Wilhelmson redogör ju i boken för sin egen judiska släktbakgrund, på hans mors sida (det framgår av boken att han är av khazarjudisk härkomst). Han uppger dessutom att han i början av 1960-talet bodde i Israel ”som ett led i utforskandet av min identitet.” (S. 9)
Wilhelmson skriver dessutom följande: ”En /…/ judisk nationalism som erkänner palestiniernas nationella självbestämmande ligger mer i linje med judendomens långa humanistiska tradition och den `judiska upplysningens´”.  (s. 39).

Utgående från dessa falska påståenden vill Linderborg att bland annat innehållet i Wilhelmsons bok ska underställas en ”censors” granskning (vilket i princip blir den anlitade juristens uppgift att verka som; föregivet att se om författaren bryter mot gummilagen om hets mot folkgrupp), så att det gemena folket skyddas från att läsa olämplig litteratur.

Vad som i verkligheten har skett är att Linderborg, i sin artikel, har förtalat (uttalat sig kränkande om) Wilhelmson.

Lagen om ärekränkning i tryckt skrift regleras, dels i Tryckfrihetsförordningen (se ovan) samt i Brottsbalken (5 kap. paragraferna 1-5. Jag citerar här endast 1, 2, 3 och 5 paragraferna).
”1 § Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter. Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.
2 § Är brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grovt förtal dömas till böter eller fängelse i högst två år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om uppgiften genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd eller eljest var ägnad att medföra allvarlig skada.
3 § Den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom, dömes, om gärningen ej är belagd med straff enligt 1 eller 2 §, för förolämpning till böter.
Är brottet grovt, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader. /…/
5 § Brott som avses i 1-3 §§ får inte åtalas av annan än målsägande. Om brottet riktar sig mot någon som är under arton år eller om i annat fall målsäganden anger brottet till åtal, får åklagaren väcka åtal om detta av särskilda skäl anses påkallat
från allmän synpunkt och åtalet avser
1. förtal och grovt förtal,
2. förolämpning mot någon i eller för hans eller hennes myndighetsutövning,
3. förolämpning mot någon med anspelning på hans eller hennes ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse, eller
4. förolämpning mot någon med anspelning på hans eller hennes sexuella läggning. /…/”

Lasse Wilhelmson har själv, på ett forum på nätet, klart uttalat att han uppfattar Linderborgs artikel som förtal, men enligt honom så kan han inte vinna även om han skulle anmäla Aftonbladet för detta lagbrott. När det gäller lagen om
ärekränkning så faller ansvaret inte på skribenten utan på den ansvarige utgivaren (i Aftonbladets fall på chefredaktören Jan Helin).

Det är nu inte endast Linderborg i Aftonbladet som de senaste veckorna har pekat ut Wilhelmson som antisemit.  (Jag bortser i denna artikel från att t.ex. Svenska Dagbladet också har pekat ut Wilhelmson med detta epitet).
Fredrik Virtanen (ledarskribent på Aftonbladet) utmålar Wilhelmson på följande sätt i en artikel med rubriken: ”Farligt att inte säga ifrån, SVT”:
”välkänd antisemit som brukar orera om judiska sammansvärjningar.”

Även i en artikel i tidningen, med rubriken ”SVT:s vd om Gina & Danny: Jag blir förbannad”, i vilken Eva Hamilton, SVTs vd, intervjuades, utmålas Wilhelmson som en ”ökänd antisemit”.

I en kommande artikel ska jag dels ta upp varför lagen om hets mot folkgrupp är diskriminerande (vilket gör den till en gummiparagraf), dels varför Linderborgs och Aftonbladets pågående kampanj, att granska ifall innehållet i böcker (utgivna i Sverige) bryter mot lagen om hets mot folkgrupp (och därmed mot Tryckfrihetsförordningen), banar väg för en i Europa allt mer utbredd censurlagstiftning, vilken t.ex. innebär att det är förbjudet (med fängelse som straffpåföljd) att offentligt kritiskt granska – och ifrågasätta delar av – den så kallade förintelsen.

Och varför Åsa Linderborg därmed har fel, när hon i sin artikel hävdar, att: ”Tokhögern har under året inlett en kamp för att lagen om yttrandefrihet ska `utökas´ så att den inte omfattar hets mot folkgrupp. Det finns ingen risk att de lyckas med detta, men frågan är vad vi ska ha en lag till om den nästan aldrig prövas.”

Tvärt om är det just i vänsterns/folkens intresse att lagen om hets mot folkgrupp tas bort.

Ola Jordán

This entry was posted in Bibliotek och litteratur, Om folkens kamp. Bookmark the permalink.

6 Kommentarer till Den mindre hedervärda Åsa Linderborg

  1. leif bengtsson säger:

    Tack Ola
    Har du inte gjort det redan så hoppas jag att du skickar ovanstående till
    tidningar med vakna redaktioner.

    LeifB

  2. Einar Schlereth säger:

    Utmärkt, Ola,
    det är verkligen bedrövligt att Åsa har skämt ut sig på detta vis. Men så blir det när man säljer kropp och själ.
    Att Gina vek undan är synd men förståeligt: Hon blev helt enkelt rädd.
    Har det bra

    Einar

  3. Tommy Sjöberg säger:

    Tack Ola för en insiktsfull artikel.
    Åsa Linderborg blundade när Gudrun Schyman vinglade fram under sina första
    partiledarår innan det kom till offentlig kännedom, karriären först.
    Ditt exempel är inte det första, kultursidan 9 december gör hon avbön, i somras
    gav hon sig på hemmastudion under Fotbolls-EM för kvinnoförtryck, ny avbön
    och i Sveriges radios program Medierna http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/121141?programid=2795&date=2012-11-24 är hon ute och slirar. Den stora
    uppståndelsen runt ” Organstölder” var ingen nyhet, lyssna på Medierna.

    Medborgare T.S

  4. Hans Berggren säger:

    Tack Ola! Mycket bra, välunderbyggt och sakligt. Intellektuellt hederligt, till skillnad mot Åsas föga välbetänkta påhopp. Vill gärna länka till Rowan Atkinsons tal för kampanjen Reform section 5 i UK om samma viktiga ämne. Du kanske har sett den men här är den i alla fall, väl värd att begrunda, i synnerhet för nyfrälsta censuranhängare som Åsa Linderborg.
    http://www.youtube.com/watch?v=gciegyiLYtY

    Instämmer i kampanjens motto: ”Feel free to insult me!” Hur ska annars en fri debatt kunna föras?

    Allt gott!
    Hans Berggren

  5. Hans Berggren säger:

    Hej Ola,
    vet inte om du har läst den här. Den är förmodligen dödskallemärkt av TPTB men nog så intressant.
    http://www.ihr.org/jhr/v20/v20n5p25_Weber.html

    • admin säger:

      Hej och tack för länken. Det är, och kommer att vara, en av de stora uppgifterna för yttrandefrihetens- och tryckfrihetens försvarare att uppmärksamma lagstiftningen i de länder där det är förbjudet forska om detta. På det sättet kan vi bekämpa dem som arbetar för att den svenska TF och YGL ska anpassas efter denna censurlagstiftning (med åsiktsförbud). God jul.
      Mvh!
      Ola Jordan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


+ nine = 16

Spam protection by WP Captcha-Free