Under vintern uppmärksammades i media den allvarliga situationen inom äldreomsorgen och äldrevården över landet, med bland annat äldre som dött på grund av undernäring och att de inte får den omsorg och vård som de borde har rätt till. Som en reaktion på detta startades ett äldreuppror, bland annat av artisten Pernilla Andersson och Therese Ringdahl Nilsson i Västervik, som också har spridit sig över landet.
Situationen är nu så absurd i Sverige att en gammal häst har en rättighetslagstiftning mot vanvård till skillnad mot en äldre person som är beroende av äldrevården, vilket Yngve Gustafson, överläkare och professor i geriatrik, offentligt påtalat.
Vi stöder självklart detta åldringsuppror då vi tyvärr också fått erfara dessa allvarliga brister när vår 92-åriga pappa under början av året insjuknade i den för äldre personer livsfarliga sjukdomen RS (respiratoriskt syncytialvirus).
Han avled några veckor senare i slutet av februari och det berodde till stor del på att han hamnade mellan stolarna när det gällde ansvarsfördelningen mellan den kommunala äldreomsorgen och sjukvården i landstingets regi. Det innebar för vår pappa, som levde själv i en lägenhet i ett samhälle utanför Arvika, att hans allvarliga sjukdomstillstånd inte uppmärksammades av medicinsk personal och att han inte tillräckligt snabbt fick den vård som han borde haft på sjukhuset.
Vår pappa hade daglig hjälp av hemtjänsten och så länge som han var någorlunda frisk så fungerade det bra, men hans allmäntillstånd försämrades drastiskt i slutet av januari. Han blev sängliggande, knappt kontaktbar och mycket svag av bland annat undernäring. Någon diagnos på vad som orsakat detta hade han då inte fått av någon läkare.
Trots att hemtjänsten försökt påtala för en ansvarig sjuksköterska om att vår pappa hamnat i detta livsfarliga tillstånd dröjde det flera dagar innan denna person kontaktade oss anhöriga och det var först när vi påtalade det självklara att pappa skulle till sjukhuset som han transporterades dit. På akutmottagningen konstaterades att han infekterats av RS och andra infektioner. Trots en livsfarlig infektion, och med vetskapen om att äldre personer som har RS ofta får lunginflammation som ytterligare en följdsjukdom, fick han endast stanna på sjukhuset en natt. Han transporterades tillbaka till lägenheten utan att vi anhöriga informerades om detta.
Det tog endast några dagar tills hans tillstånd försämrades betydligt, då han nu också fått lunginflammation, men efter ytterligare påtryckningar från oss anhöriga transporterades han återigen till sjukhuset.
Vi anhöriga kontaktade då ansvarig läkare och inskärpte att vår pappa inte skulle skickas tillbaka hem till sin lägenhet igen. Efter tio dagar på sjukhuset, då han fick en ständig medicinsk bevakning och kontrollerat näringsintag, hade hans tillstånd blivit så pass mycket bättre att han åter kunde sitta i rullstol och äta och dricka själv.
Men trots att han fortfarande inte hade tillfrisknat varken från RS, lunginflammationen och andra infektioner bestämdes att han skulle transporteras hem igen. Skälet som angavs var att det inte fanns tillräckligt med vårdplatser för att han kunde få stanna på avdelningen och att han ansågs vara medicinskt färdigbehandlad. Några platser för en längre tids konvalescens finns inte tillgängliga på Arvika sjukhus och det ska nämnas att det har blivit av med över hälften av vårdplatserna, från 116 år 1994 till 50 i dag, en situation som liknar andra sjukhus över landet,
Efter att vår pappa kommit hem dröjde det endast någon vecka innan han avled, då hans tillstånd förvärrades, och under den tiden fick han inte besök av någon läkare, och vi som anhöriga fick inte heller kontakt med någon av de läkare som undersökt honom på sjukhuset. Dessutom fanns det ingen kontroll av hans näringsintag, trots att en tillräcklig mängd näring är det viktigaste för en äldre person att kunna tillfriskna från RS och lunginflammation.
Vi som anhöriga kunde endast konstatera att någon ansvarig person från sjukvården i den förvärrade situationen inte tog beslutet att skicka honom tillbaka till sjukhuset, vilket visade sig vara ödesdigert och – enligt vår bedömning – medicinskt felaktigt, då vi tidigare sett att hans tillstånd förbättrades när han fick adekvat vård på sjukhuset.
Något möte med en läkare, för ett så kallat brytsamtal för att samråda om vår pappa skulle skickas till sjukhuset eller få avlida i hemmet, genomfördes inte heller.
Det är självfallet oacceptabelt att en 92-årig person, som vår pappa, inte fick den sjukhusvård som han själv under sin långa levnad betalat åtskilliga kronor till i skatt. Att få vård på ett sjukhus ska inte vara en ynnest, utan en rättighet oavsett ålder.
Förutom att han inte fick den medicinska hjälp som han skulle ha haft lägger vi det största ansvaret för vår pappas död på de politiker som beslutat om att dra in på vårdplatser på sjukhuset. Hade han fått möjlighet att kunna stanna på sjukhuset och få en kontrollerad behandling för RS, lunginflammationen och andra infektioner, så hade han självklart haft en större möjlighet att tillfriskna.
Ola Jordán
Mirja Jordán