Kopierar in svaret (som jag erhöll den 2 juni) från Jill-Marie Linder, administrativ sekreterare i (V), efter brevet som jag skickade till Jonas Sjöstedt den 29 maj.
”Hej Jonas!
Jag – Ola Jordán – skriver till dig i din egenskap av både riksdagsledamot och ledare för Vänsterpartiet.
Vill med detta brev göra dig uppmärksam på att det pågår en vårdskandal i det tysta inom den offentliga sjukvården.
Jag är själv journalist sedan snart 30 år (du kan läsa en del om mig via denna länk:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ola_Jordán ) men sedan fjolåret sjukskriven (men på grund av att jag inte har fått sjukpenning så kommer jag i morgon att vara tvungen att ställa mig till arbetsmarknadens förfogande som arbetssökande – för att kunna bidra till försörjningen av familjen).
Jag ska kortfattat redogöra för vad denna skandal handlar om.
Under sensommaren i fjol insjuknade jag efter fästingbett i borrelia burgdorferi och mykoplasma pneumoniae.
Tyvärr fick jag inget utslag som tydde att jag blivit infekterad, utan började efter ett par veckor bland annat känna att känseln i fötter och händer, samt en del av ansiktet, minskade och delvis försvann.
Dessutom blev jag stel och fick ont i fot- och handlederna samt kände av en del andra symptom som jag senare har fått kännedom är vanliga vid borrelia- och mykoplasmainfektioner.
Jag vände mig till närmaste vårdcentral (sammanlagt har jag varit i kontakt med tre läkare där fram tills nu), där den första läkaren i förbigående nämnde att man av fästingbett kunde få de symptom som jag uppvisade och redogjorde för.
Pliktskyldigt gav hon mig Doxycyklin, antibiotika, som är standardmedlet som läkare ger borreliapatienter. Trots att jag fick medlet, betonade hon att hon inte misstänkte att jag hade borrelia.
Mina symptom försvann i alla fall inte av denna niodagarskur, och jag vände mig då till ett närbeläget sjukhus och fick samma medel utskrivet, men denna gång i 14 dagar och med dubbla doser.
Trots denna kur försvann inte mina symptom.
Efter några veckor fick jag göra ett så kallad Elisa-test (blodtest), som visade ett negativt resultat, alltså att jag inte hade några antikroppar mot borrelia.
Detta har sedan legat mig i fatet eftersom alla läkarna som jag träffat därefter på vårdcentralen – samt Försäkringskassan – anser att jag inte har borrelia och jag har bland annat därmed inte fått någon sjukpenning under denna sjukdomsperiod.
Insåg nu att jag inte inom den svenska offentliga sjukvården skulle få reda på vad jag hade för sjukdom i kroppen och reste därför i slutet av mars till en vårdklinik i Tyskland.
Där blev jag mött med respekt och det gjordes omfattande tester. Blodet analyserades på det ansedda Arminlabs i Augsburg. Dessa tester (som gjordes med en metod som kallas för Elispot) visade alltså ett positivt resultat för borrelia burgdorferi och mykoplasma pneumoniae.
Mykoplasma var det ingen av de svenska läkarna som över huvud taget kom på att undersöka på eget initiativ (efter att jag visade testresultaten från Tyskland, där det framkom att jag har mykoplasma, förordade den tredje läkaren pliktskyldigast ett svalgtest för att se om jag hade mykoplasma i svalget, men det testet var negativt. Av någon anledning fick jag inte göra ett blodtest för att se om jag hade en mykoplasma-infektion någon annanstans i kroppen, på samma sätt som gjordes i Tyskland).
Jag har skrivit om mina erfarenheter och dessa texter har publicerats i tidskriften Miljömagasinet (jag har även lagt ut dessa texter på min blogg):
Det pågår en vårdskandal i det tysta
Stora brister bland läkare att diagnostisera och bota neuroborrelios
Tyvärr är jag inte ensam om att ha blivit misstänkliggjord av läkare i Sverige för de symptom som jag uppvisar. Jag kan förmedla kontakter till otaliga andra med liknande (och mycket värre) erfarenheter av den offentliga sjukvården. De har blivit arrogant bemötta, och fått fel diagnoser och bristfällig – eller ingen – vård överhuvudtaget.
Många med mig har därför känt sig tvungna att bege sig utomlands (företrädesvis till Tyskland) där bemötandet är ett annat, och diagnostiken är betydligt bättre och vården likaså.
Sammantaget går det inte att beteckna situationen för dem som har fästingburna sjukdomar och hur de blivit/blir bemötta inom den offentliga sjukvården som annat än en skandal.
Jag undrar nu hur du – och Vänsterpartiet – ställer er till dessa uppenbara brister inom den offentliga sjukvården som gör att patientens hälsa och säkerhet riskeras?
Är det rimligt att patienter i Sverige ska behöva åka utomlands för att få sina sjukdomar diagnostiserade och få adekvat vård?
Med förhoppning om ett svar – som jag i sådana fall kommer att publicera på min bloggsida (eftersom jag anser att det är viktigt med transparens i denna fråga):
http://bokblogg.kiruna-nytt.seMvh!
Ola Jordán”
Här är svaret från Jill-Marie Linder, administrativ sekreterare i (V):
”Hej Ola,
Du har skrivit till Jonas Sjöstedt, som tackar för och har läst ditt mejl. Många skriver till Jonas och för att alla ska få svar måste han ta hjälp av oss på kansliet.
Har vidarebefordrat ditt mejl till våra ansvariga i socialutskottet, som ett stöd i deras fortsatta arbete. Om du vill komma i kontakt med dem, kan du mejla direkt till vår riksdagsledamot Karin Rågsjö, E-post: karin.ragsjo@riksdagen.se eller till hennes politiska sekreterare Klara Persson, E-post: klara.persson@riksdagen.se
/ Med vänlig hälsning
Jill-Marie Linder
adm sek (V)”
I brevet till Sjöstedt har insmugit sig en lapsus, i det att jag skrev att jag varit sjukskriven sedan ”fjolåret”. I själva verket vägrade läkaren på den närbelägna vårdcentralen sjukskriva mig under fjolåret, utan det var först den 14 januari som den andra läkaren som jag har haft kontakt med sjukskrev mig på 100 procent.
Ola Jordán
