En bokblogg/Ein Bücher-Blog

Publicerat den: 30 Mar, 2011 13:43 (uppdaterad 20120504)

När Jan Guillou hävdar (både i boken ”Ordets makt och vanmakt : mitt skrivande liv” och i AB-kolumnen, 110227) att länspolismästaren Hans Holmér, efter att han fått besked om att statsminister Olof Palme mördats, på natten körde i en ”bil på väg hem från Vasaloppet.” gör han sig inte endast skyldig till ett fel, utan till och med ett dubbelfel (jag förmodar att den tävlingsinriktade Guillou inte har något emot sportterminologin).
Faktum är att den holmérska versionen om bilresan blev allmänt spridd i början av mars 1986 (i två Expressen-artiklar: 3/3 -86 och 20/3 -86). Men denna version förbyttes snabbt när exempelvis Holmér, inför Juristkommissionen (22/7 -86), hävdar att han ”övernattade i Borlänge” (Sven Anér, Affären Borlänge – ett svart sträck, 1995, s. 85). Detta förhör av Holmér blir dock, enligt Anér, inte allmänt känt förrän någon gång under 1988. Borlänge-versionen vidhåller Holmér sedan i boken ”Olof Palme är skjuten!” (s. 26 ff, Wahlström & Widstrand, tredje tryckningen, 1988).
Det framstår som orimligt att Jan Guillou inte skulle känna till detta. Någon egen granskning angående Holmérs förehavanden under mordnatten verkar dock Guillou inte ha brytt sig om att göra. Istället lyfter han åter fram versionen om bilresan som var stendöd redan ett par månader efter att Palme mördades.

Det framgår bland annat av Sven Anérs (Affären Borlänge … s. 112 ff), Karl Nordlunds (dåvarande Uppsala-grafiker) och Lasse Ericssons (dåvarande nyhetschef på Dala-Demokratens Borlänge-redaktion) efterforskningar att även Borlänge-versionen är en fejkad historia, trots rikskriminalpolisens ansträngningar att få fram en Eurocard-slip (påskriven av Hans Holmér och signerad av en person som inte var anställd vid Scandic Hotel vid den aktuella tidpunkten) en hotellräkning (på vilken både in- och utcheckningsdatum påstås vara 28/2, och utan att Borlänge nämns) samt en anmälningsblankett (också utan Borlänge nämnt). Samtliga dessa dokument presenterades för Sven Anér den 15 februari 1991. (Affären Borlänge … s. 110).
Ingen av personalen, vilka ska ha arbetat på Scandic Hotel på morgonen den 1 mars, har dock sett Hans Holmér vid denna tidpunkt.
Ett avgörande grundskott mot denna Borlänge-version ges av polisinspektören Rolf Dahlgren, vid tidpunkten Hans Holmérs chaufför.
Dahlgren har nämligen vid kontakter med bland andra Gösta Söderström (som för övrigt var den förste poliskommissarie på plats vid Dekorima), berättat att han tjänstgjorde som bilförare åt Holmér i Stockholm under mordnatten.
Upprinnelsen till telefonsamtalet mellan dessa två var att Lilljan Fäldt, en nära bekant till Rolf Dahlgren, i slutet av augusti 1990 berättat för Gösta Söderström (av honom kallad för LF) att hon hört från nämnde Dahlgren, att han under mordnatten varit chaufför åt Holmér och att de båda varit på brottsplatsen sju minuter efter mordet.
På grund av dessa uppgifter gjorde Söderström den 3 september 1990 en brottsanmälan mot den före detta länspolismästaren Hans Holmér, utgående från Holmérs påstådda hotellvistelse i Borlänge, om ”brottsmisstankar (myndighetsmissbruk och osant intygande)”. (Affären Borlänge … s. 106ff).
Sven Anér kände vid tidpunkten för publiceringen av boken ”Affären Borlänge – ett svart sträck, 1995” inte till Rolf Dahlgrens längre dagboksberättelse om mordnatten, som Dahlgren överlämnat till Jerry Martinger, dåvarande ordinarie ledamot för moderata samlingspartiet i justitieutskottet. Enligt Sven Anérs bok ”Palmegåtan – mot en lösning!”,
2002, ska överlämnandet ha skett redan under senhösten 1988, men Anér ska ha fått reda på detta via en PM från Martinger, skriven den 18 augusti 2002.

Varför Jan Guillou återigen lyfter fram den första av Holmérs versioner; den att han, enligt Guillous egen formulering, ”under några nattliga timmars bilkörning” tog sig till Stockholm efter att Olof Palme mördades, är svårt att förstå. Är det måhända för att Guillou vet att även Borlänge-versionen är lögn? Men varför täcka en lögn med en annan?
Härmed är det alltså uppenbart att Guillou gör ett dubbelfel, ty om vi leker med tanken att Holmérs bilrese-version skulle stämma innebär det alltså att även Guillou rimligtvis borde vara medveten om att den fd spaningsledaren och länspolismästaren Hans Holmér med sina påståenden gjort sig skyldig till myndighetsmissbruk och osant intygande (enligt den brottsanmälan som Gösta Söderström gjorde (1)).

Den 22/10 1990 beslutade dock kammaråklagare Ola Brogren att ej inleda förundersökning ”enär det inte finns anledning att anta brott som hör under allmänt åtal förövats”). (Affären Borlänge … s. 108 och Palme-nytt, nr 7, 2002).
Samma brottsanklagelser kan riktas även mot fd spaningsledaren och kriminalkommisarien Hans Ölvebro och kriminalkommissarien Åke Röst (i och med framställandet av de tre dokumenten som skulle styrka att Holmér natten mellan 28/2-1/3 bott i rum 105 på Scandic Hotel i Borlänge).
Varför agerar då inte Guillou, som han så många gånger gjort under sitt långa skrivande liv, för att uppmärksamma läsarna på detta myndighetsmissbruk?
Vad har Guillou får motiv när han hellre väljer att häckla de journalister och andra intresserade som försökt – och försöker – granska polisers och åklagares lögner och vilseledande uppgifter i samband med utredningen på Palme-mordet?

Mer information:

Så kunde Holmér behålla makten över mordjakten

Assassination of Olof Palme

Sven Anérs blogg om Palme-mordet

Fotnot: 1) Ifall vi utgår från vad Sven Anér angett kände Gösta Söderström inte till de tre dokumenten, som påstås vara från Scandic Hotel i Borlänge, framtagna av rikskriminalpolisen och presenterade för Anér 15 februari 1991, alltså drygt fem månader efter att Söderström gjort sin brottsanmälan mot Hans Holmér.

Ola Jordán

Publicerat den: 10 Mar, 2011 11:08

När det gäller PKK-spåret (som Jan Guillou antyder i bland annat sin AB-kolumn, 110227 och sin bok Ordets makt och vanmakt, s. 385), att Hans Holmér under sin nattliga bilresa på väg från Vasaloppet (som inte ens hade arrangerats vid den tidpunkten) efter mordet på Olof Palme hade kommit fram till att ”Olof Palme mördats av kurder”, så var det (enligt Hans Holmérs bok Olof Palme är skjuten!, sidorna 102-103) Holmérs vän Ebbe Carlsson som nämnt för Holmér ett samtal han hade haft den 27/2, alltså dagen innan mordet, med Säpo-chefen Sven Åke Hjälmroth. Ebbe Carlsson hade av denne Sven-Åke Hjälmroth fått veta, att ”Kurderna pratar om bröllop och vi vet att det betyder mord, men vi vet inte vem dom tänker mörda.”
Detta samtal nämnde Ebbe Carlsson för Hans Holmér (oklart vid vilket datum, men sannolikt en vecka efter mordet, hemma i Ebbe Carlssons kök).
Holmér skriver att han, trots att han trott på Ebbes uppgifter, då ändå irriterat viftat bort dem.
Det var sedan i mitten av 1986 som spaningarna, enligt Holmérs bok, allt mer riktades in på kurderna – bland annat på den misstänkte Nadif Durak, som sympatiserade med PKK – och senare blev till ”Huvudspåret”. (Olof Palme är skjuten!, s. 183ff)
Ska vi förlita oss till Holmérs uppgifter i sin bok, så är Guillous version inte sann (inte endast när det gäller den påhittade bilresan, utan även när Holmér ska ha fastnat för PKK-spåret, vilket iof sig inte betyder att Guillou inte kan ha hört, eller läst, denna version av Holmér vid något annat tillfälle, ty Holmér har ju gett olika versioner – alltså ljugit – om sina förehavanden, till exempel under mordnatten). Frågan kvarstår då när, eventuellt, Hans Holmér ska ha yttrat sig på det sätt som Jan Guillou påstår?

Ola Jordán

Publicerat den: 9 Mar, 2011 12:50

När det gäller Jan Guillous AB-kolumn (110227) Så kunde Holmér behålla makten över mordjakten i vilken han skriver: ”Hans Holmér hade `räknat ut´ hur det låg till med mordet. Det gjorde han redan första natten, i bil på väg hem från Vasaloppet.” vilket, förutom det lögnaktiga påståendet om bilresan, är intressant i andra aspekter.
Guillou skriver något liknande i sin ”Ordets makt och vanmakt”. (s. 385)
För det första är det ju anmärkningsvärt att Guillou lyfter fram denna Holmérs version, eftersom (som Sven Anér påpekat i boken Affären Borlänge – ett svart sträck, s. 83) Guillous Rekordmagazinet (från den 28/2 -87) hade ett inslag i vilket det hävdas att Holmér befann sig i Borlänge. Märkligt är varför Guillou inte vidhåller denna Borlänge-version i sin kolumn?
Det kan mycket väl vara så att Guillou har hört – eller läst – Holmér yttra sig på detta sätt vid något tillfälle och ansett att det är en trovärdig version. Det är ju den detaljerade redogörelsen, att Holmér ”räknat ut” något under själva bilfärden, som gör att historien verkar autentisk.
Det skiljer sig t.ex. från Lotta Samuelssons Expressen-artikel (3/3 -86) där det endast konstateras, att Holmér natten till lördagen stoppades på riksväg 297 och då tvärvänt. I Robert Aschbergs Expressen-artikel (20/3 -86) konstateras också att Holmér stoppades någonstans på vägen till Vasaloppet, men inget om vad han funderat på under sin bilresa.

Men det betyder alltså att Holmér har spridit denna rövarhistoria fram till dess han, inför Juristkommissionen (22/7 -86), hävdar att han ”övernattade i Borlänge” (S.A. Affären Borlänge … s. 85).

Kan någon som läser denna blogg erinra sig när (och i vilket sammanhang) Holmér ska ha uttalat sig på det sättet som Guillou påstår (eller kan det vara så att Guillou endast fantiserar om vad Holmér har sagt)? Skriv gärna en kommentar om detta nedan!

Ola Jordán

Publicerat den: 3 Mar, 2011 11:48

Jan Guillou fortsätter i sin AB-kolumn – 110227 – Så kunde Holmér behålla makten över mordjakten att häckla de så kallade privatspanarna i jakten på Olof Palmes mördare.
SVT:s reporter Lars Borgnäs är förmodligen, enligt Guillou, värst bland de ”journalister som skämt ut sig på denna gycklarmarknad.”
Privatspanarna – stollarna enligt Guillou – är alltså journalister och andra intresserade, vilka de flesta haft ambitionen att kritiskt granska polisutredningen och ta fasta på bl.a. de vittnesuppgifter som finns om okända män med walkie-talkies och poliser som setts i närheten av mordplatsen vid tiden för mordet på Olof Palme m.m. Uppgifter som polis/åklagare inte har utrett.
Jan Guillou har ju tidigare även förlöjligat dessa oberoende granskningar i famösa krönikor i Aftonbladet, bland annat 960923. Lars Borgnäs svarade – 090926 – ”Guillou, du bara tycker” i Aftonbladet på Guillous angrepp.
Sven Anér som, tillsammans med bland andra bröderna Poutiainen och Gunnar Wall, tagit fram de mest graverande uppgifterna om icke-utredandet (och vilseledandet) i spåren efter Palme-mordet, anser att det var fr.o.m sommaren 1987 som de kritiskt granskande journalisterna (och andra intresserade som ifrågasatte den officiella polisutredningen) i Guillous mun blev kallade knäppgökar. (s. 84, Affären Borlänge – ett svart sträck, Bokskogen, 1995)

Jan Guillou hävdar själv i sin – för övrigt intressanta och välskrivna, men i många stycken problematiska – bok ”Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv” (dock utan belägg och utan att redogöra för vittnesrapporter om att polisens huvudvittne mot Christer Pettersson, Roger Östlund, inte kom till biografen Grand förrän nio minuter efter mordet, vilket alltså friar Christer Pettersson från misstankarna att ha skjutit Palme), att: ”När de riktiga poliserna fick ta över utredningen dröjde det bara någon månad innan de hittade den hittills ende trovärdige mördar-kandidaten, Christer Pettersson.” (s. 390, Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv, Pocketförlaget, 2010).
I sin AB-kolumn har han ändrat sina formuleringar angående ”den hittills ende trovärdige mördar-kandidaten, Christer Pettersson” till följande:
”Så fort Holmér avsatts och riktiga poliser fått överta utredningen spårades Christer Pettersson upp, dömdes och frikändes. Vi får aldrig veta vad som hänt om Hans Holmér hållit fingrarna borta, så att Pettersson tagits ett år tidigare.”

Intressant – och avslöjande – är vad Guillou – i sin AB-kolumn (110227) – skriver om Hans Holmér när han fått kännedom om mordet på Olof Palme:
”Hans Holmér hade `räknat ut´ hur det låg till med mordet. Det gjorde han redan första natten, i bil på väg hem från Vasaloppet.”
I boken ”Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv” formulerar Guillou denna händelse på liknande sätt:
”Hans Holmér, polismästare i Stockholm och före detta chef för Säkerhetspolisen, hade lika stolt som aningslöst berättat att omedelbart efter mordet, på hemväg från Vasaloppet under några nattliga timmars bilkörning, hade han `räknat ut´ hur det låg till.” (s. 385)

Ska vi ta denna Guillous beskrivning av Holmérs nattliga bilfärd efter mordet på Palme på allvar – som något verkligt inträffat – innebär det att den officiella versionen är lögn (som bygger på Hans Holmérs egen angivelse), alltså att Holmér övernattade på Scandic Hotel (av Holmér felaktigt skrivet Scandic hotell) i Borlänge och återvänt till Stockholm på morgonen den 1 mars. (s. 26 ff, ”Olof Palme är skjuten!” , Wahlström & Widstrand, tredje tryckningen, 1988)

Därmed kan vi väl inte annat än välkomna Jan Guillou i skaran av ”privatspanare”!

Ola Jordán