Jan Guillous dubbelfel

Publicerat den: 30 Mar, 2011 13:43 (uppdaterad 20120504)

När Jan Guillou hävdar (både i boken ”Ordets makt och vanmakt : mitt skrivande liv” och i AB-kolumnen, 110227) att länspolismästaren Hans Holmér, efter att han fått besked om att statsminister Olof Palme mördats, på natten körde i en ”bil på väg hem från Vasaloppet.” gör han sig inte endast skyldig till ett fel, utan till och med ett dubbelfel (jag förmodar att den tävlingsinriktade Guillou inte har något emot sportterminologin).
Faktum är att den holmérska versionen om bilresan blev allmänt spridd i början av mars 1986 (i två Expressen-artiklar: 3/3 -86 och 20/3 -86). Men denna version förbyttes snabbt när exempelvis Holmér, inför Juristkommissionen (22/7 -86), hävdar att han ”övernattade i Borlänge” (Sven Anér, Affären Borlänge – ett svart sträck, 1995, s. 85). Detta förhör av Holmér blir dock, enligt Anér, inte allmänt känt förrän någon gång under 1988. Borlänge-versionen vidhåller Holmér sedan i boken ”Olof Palme är skjuten!” (s. 26 ff, Wahlström & Widstrand, tredje tryckningen, 1988).
Det framstår som orimligt att Jan Guillou inte skulle känna till detta. Någon egen granskning angående Holmérs förehavanden under mordnatten verkar dock Guillou inte ha brytt sig om att göra. Istället lyfter han åter fram versionen om bilresan som var stendöd redan ett par månader efter att Palme mördades.

Det framgår bland annat av Sven Anérs (Affären Borlänge … s. 112 ff), Karl Nordlunds (dåvarande Uppsala-grafiker) och Lasse Ericssons (dåvarande nyhetschef på Dala-Demokratens Borlänge-redaktion) efterforskningar att även Borlänge-versionen är en fejkad historia, trots rikskriminalpolisens ansträngningar att få fram en Eurocard-slip (påskriven av Hans Holmér och signerad av en person som inte var anställd vid Scandic Hotel vid den aktuella tidpunkten) en hotellräkning (på vilken både in- och utcheckningsdatum påstås vara 28/2, och utan att Borlänge nämns) samt en anmälningsblankett (också utan Borlänge nämnt). Samtliga dessa dokument presenterades för Sven Anér den 15 februari 1991. (Affären Borlänge … s. 110).
Ingen av personalen, vilka ska ha arbetat på Scandic Hotel på morgonen den 1 mars, har dock sett Hans Holmér vid denna tidpunkt.
Ett avgörande grundskott mot denna Borlänge-version ges av polisinspektören Rolf Dahlgren, vid tidpunkten Hans Holmérs chaufför.
Dahlgren har nämligen vid kontakter med bland andra Gösta Söderström (som för övrigt var den förste poliskommissarie på plats vid Dekorima), berättat att han tjänstgjorde som bilförare åt Holmér i Stockholm under mordnatten.
Upprinnelsen till telefonsamtalet mellan dessa två var att Lilljan Fäldt, en nära bekant till Rolf Dahlgren, i slutet av augusti 1990 berättat för Gösta Söderström (av honom kallad för LF) att hon hört från nämnde Dahlgren, att han under mordnatten varit chaufför åt Holmér och att de båda varit på brottsplatsen sju minuter efter mordet.
På grund av dessa uppgifter gjorde Söderström den 3 september 1990 en brottsanmälan mot den före detta länspolismästaren Hans Holmér, utgående från Holmérs påstådda hotellvistelse i Borlänge, om ”brottsmisstankar (myndighetsmissbruk och osant intygande)”. (Affären Borlänge … s. 106ff).
Sven Anér kände vid tidpunkten för publiceringen av boken ”Affären Borlänge – ett svart sträck, 1995” inte till Rolf Dahlgrens längre dagboksberättelse om mordnatten, som Dahlgren överlämnat till Jerry Martinger, dåvarande ordinarie ledamot för moderata samlingspartiet i justitieutskottet. Enligt Sven Anérs bok ”Palmegåtan – mot en lösning!”,
2002, ska överlämnandet ha skett redan under senhösten 1988, men Anér ska ha fått reda på detta via en PM från Martinger, skriven den 18 augusti 2002.

Varför Jan Guillou återigen lyfter fram den första av Holmérs versioner; den att han, enligt Guillous egen formulering, ”under några nattliga timmars bilkörning” tog sig till Stockholm efter att Olof Palme mördades, är svårt att förstå. Är det måhända för att Guillou vet att även Borlänge-versionen är lögn? Men varför täcka en lögn med en annan?
Härmed är det alltså uppenbart att Guillou gör ett dubbelfel, ty om vi leker med tanken att Holmérs bilrese-version skulle stämma innebär det alltså att även Guillou rimligtvis borde vara medveten om att den fd spaningsledaren och länspolismästaren Hans Holmér med sina påståenden gjort sig skyldig till myndighetsmissbruk och osant intygande (enligt den brottsanmälan som Gösta Söderström gjorde (1)).

Den 22/10 1990 beslutade dock kammaråklagare Ola Brogren att ej inleda förundersökning ”enär det inte finns anledning att anta brott som hör under allmänt åtal förövats”). (Affären Borlänge … s. 108 och Palme-nytt, nr 7, 2002).
Samma brottsanklagelser kan riktas även mot fd spaningsledaren och kriminalkommisarien Hans Ölvebro och kriminalkommissarien Åke Röst (i och med framställandet av de tre dokumenten som skulle styrka att Holmér natten mellan 28/2-1/3 bott i rum 105 på Scandic Hotel i Borlänge).
Varför agerar då inte Guillou, som han så många gånger gjort under sitt långa skrivande liv, för att uppmärksamma läsarna på detta myndighetsmissbruk?
Vad har Guillou får motiv när han hellre väljer att häckla de journalister och andra intresserade som försökt – och försöker – granska polisers och åklagares lögner och vilseledande uppgifter i samband med utredningen på Palme-mordet?

Mer information:

Så kunde Holmér behålla makten över mordjakten

Assassination of Olof Palme

Sven Anérs blogg om Palme-mordet

Fotnot: 1) Ifall vi utgår från vad Sven Anér angett kände Gösta Söderström inte till de tre dokumenten, som påstås vara från Scandic Hotel i Borlänge, framtagna av rikskriminalpolisen och presenterade för Anér 15 februari 1991, alltså drygt fem månader efter att Söderström gjort sin brottsanmälan mot Hans Holmér.

Ola Jordán