Den mindre hedervärda Åsa Linderborg (del 2)

Uppdaterad: 121219

I min tidigare artikel ”Den mindre hedervärda Åsa Linderborg” skriver jag bland annat, att ”lagen om hets mot folkgrupp är diskriminerande (vilket gör den till en gummiparagraf), dels varför Linderborgs och Aftonbladets pågående kampanj, att granska ifall innehållet i böcker (utgivna i Sverige) bryter mot lagen om hets mot folkgrupp (och därmed mot Tryckfrihetsförordningen), banar väg för en i Europa allt mer utbredd censurlagstiftning, vilken t.ex. innebär att det är förbjudet (med fängelse som straffpåföljd) att offentligt kritiskt granska – och ifrågasätta delar av – den så kallade förintelsen.”

Dessa frågor måste tas upp i flera steg för att bli förståeliga.
Min uppfattning är att lagen om hets mot folkgrupp öppnar (ger de juridiska förutsättningarna) för den censurlagstiftning (inklusive åsiktsförbud) som är utbredd i t.ex. Europa när det gäller att i offentligheten ifrågasätta delar av den så kallade förintelsen under andra världskriget; ett förnekande, eller ifrågasättande, av förintelsen ses implicit som hat mot judar (oavsett om det gäller judar som etnisk grupp eller judendom som religiös övertygelse), alltså antisemitism (de som gör dessa yttranden riskerar fängelse som straffpåföljd, vilket jag kommer att ge exempel på nedan).

Så vitt jag vet är det bland europeiska länder endast två historiska händelser som för tillfället är omgärdade av censurlagstiftning (med fängelse som straffpåföljd om det uttalas en åsikt som inte överensstämmer med den av staten påbjudna).

Förutom den så kallade förintelsen under andra världskriget (vars officiella version t.ex. innebär att det är fastslaget att det var 6 miljoner judar som dödades), är det folkmordet på och den svåra förföljelsen av den armeniska befolkningen i dåvarande Osmanska riket mellan åren 1915 och 1917.

I detta fall är det i Turkiet FÖRBJUDET att ERKÄNNA dessa händelser som ett FOLKMORD, medan det i Slovakien, Slovenien och Schweiz (så vitt jag känner till) är FÖRBJUDET att FÖRNEKA det som hände den armeniska befolkningen som ett FOLKMORD.

Även i Frankrike ville den förre presidenten Sarkozy införa denna censurlagstiftning (utgående från ett rambeslut från EU som infört en möjlighet för medlemstaterna att olagligförklara och bestraffa offentligt överseende med, förnekande eller flagrant förringande av brott som folkmord), trots att Högsta domstolen upphävde ett lagförslag med den innebörden som stridande mot den franska författningen, vilket författaren och översättaren Stefan Lindgren uppmärksammade i ett tal den 11 mars 2012 på Medborgarplatsen i Stockholm.

Han uppmärksammade även, att den svenska riksdagen, år 2010, erkände `Turkiets folkmord på armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker under första världskriget´. Enligt Stefan Lindgren fortsatte riksdagen därmed på vägen mot en statlig historieskrivning som i förlängningen leder till inskränkningar i forskningens frihet och censur (vilket bland annat manifesterat sig i Forum för Levande Historia, vilken av Justitieombudsmannen kritiserats för det sätt den använt utpekade individer vid utställningen Middag med Pol Pot.

Viktigt att betona, är att en sådan censurlagstiftning – inklusive ett åsiktsförbud (med fängelse som straffpåföljd vid offentligt uttalad kritik av hur historiska händelser skildras och bedöms) hittills har varit främmande för den svenska yttrande- och tryckfrihetstraditionen, som den formulerats t.ex. i den grundlagsfästa Tryckfrihetsordningen.

Paradoxalt är – enligt min mening – att lagen om hets mot folkgrupp (som begränsar t.ex. yttrande- och tryckfriheten) utgör en del av denna grundlag.

En av fördelarna med t.ex. Lasse Wilhelmsons bok Är världen upp och ner? är, att han tydliggör hur denna officiella syn på förintelsen (vilken alltså i flera länder har upphöjts till en statsdogm, vilken inte får ifrågasättas – och görs det är det per definition ett brott), i vilken det framställs som om det judarna var det enda offret, används för att beteckna kritik av (och de som på olika sätt gör motstånd mot) den israeliska ockupationen av palestinska områden – eller de som betecknar Israel som en judisk apartheidstat – som antisemitisk:
”Det är de så kallade israel-vännerna, främst ledande företrädare för de judiska organisationerna, som påtagit sig rollen att vara de främst uttolkarna av begreppet `antisemitism´. En roll få vågar ifrågasätta, just för risken att själv få denna smet kletad på ryggen. Begreppet `antisemitism´ utvidgas hela tiden. Numer räcker det med antydningar som `nästan antisemitisk´ eller `antisemitiska beröringspunkter´ för att självcensuren skall slå till. Att påvisa dessa förhållanden anses ofta farligt, då det kan leda till att `antisemitismen´ ökar. Detta i en västvärld då islamofobin är ett betydligt större problem.” (Är världen upp och ner?, s. 50)

”Att vidmakthålla den officiella bilden av Förintelsen och smeta antisemitism på alla som kritiserar Israel gör det möjligt för Israel att komma undan med allt de gör i Palestina. Men nu har det gått ännu längre. Nu använder man även den officiella bilden av Förintelsen för att motivera de nykoloniala krigen.” (Är världen upp och ner?, s. 124)

Vad gäller att lagen om hets mot folkgrupp i Sverige är diskriminerande (vilket gör att den kan betecknas som en gummiparagraf) har framgått av en bedömning dåvarande Justitiekanslern Göran Lambertz gjorde utifrån en anmälan – inlämnad till JK – av Åklagarmyndigheten i Stockholm, Citykammaren. I anmälan gjordes gällande:
”att innehållet i en insändare som publicerades i tidningen Mitt i Södermalm den 31 mars 2003 innefattar `hets mot svenskar´. Artikeln har bifogats anmälan. I den aktuella insändaren, som har rubriken `Ursvenskar de mest enfaldiga jag mött´, står bl.a. att `ursvenskar är de mest tråkiga, enfaldiga, elaka och korkade människor som jag har träffat´.

Justitiekanslern Göran Lambertz bedömning var följande (2003-11-05):

”Det tryckfrihetsbrott som skulle kunna komma i fråga här är hets mot folkgrupp. Tryckfrihetsbrottet hets mot folkgrupp innefattar att någon i t.ex. en tidning hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller sexuell läggning (7 kap. 4 § 11 TF och 16 kap. 8 § brottsbalken).

Syftet vid tillkomsten av straffstadgandet om hets mot folkgrupp var att tillförsäkra minoritetsgrupper av skilda sammansättningar och bekännare av olika trosuppfattningar ett rättsskydd. Det fallet att någon uttrycker kritik mot svenskar torde inte ha varit avsett att träffas av straffstadgandet. Redan på grund av vad som nu har sagts kan innehållet i insändaren inte anses utgöra hets mot folkgrupp. Jag vidtar därför ingen åtgärd med anledning av anmälan.” (JK, diarienummer 3217-03-30)

Utifrån denna bedömning är det i dag möjligt (utan att riskera rättslig påföljd att ha brutit mot lagen om hets mot folkgrupp) att i tryckt skrift (ett exempel finns på Aftonbladets nätsida, på vilken det i kommentarfältet har uttrycks: ”just det kamp mot svens apartheid”) lögnaktigt hävda, att Sverige bedriver en apartheidpolitik mot samerna.

Enligt min uppfattning SKA det vara tillåtet att offentligt även uttrycka en sådan LÖGN.
Exemplet visar endast hur korrupt denna lagstiftning är.
Författaren och skriftställaren Jan Myrdal har också skarpt kritiserat, att lagen om hets mot folkgrupp har utvidgats, till att nu även gäller hets mot homosexuella:
Fega politiker på väg upphäva religionsfriheten

”Detta lagförslag kränker såväl min känsla av respekt för de troende — både bland de folk hos vilka jag bott som i släktleden bakom mig — som min djupast upplevda övertygelse om nödvändigheten att försvara den borgerliga revolutionens stora landvinning; de medborgerliga fri- och rättigheterna. Religionsfriheten hör till dem! Det har inte ett dyft med någon homofobi att göra.”

Viktigt är också det som Anders R Olsson (journalist och författare, och tyvärr allt för tidigt bortgången) skrivit om denna lagstiftning – när det gällde rättegången mot pingstpastorn Åke Green i Borgholm (trots att Anders R Olsson i texten inte nämner att det svenska folket inte innefattas i lagstiftningen):
”`Hets mot folkgrupp´ är ett av våra 18 yttrandefrihetsbrott, och i flera avseenden det mest problematiska. Inte bara aggressiva yttranden (`hets´) förbjuds med denna bestämmelse. Det kan räcka med att `uttrycka missaktning´ för t ex invandrare – vilket kan ske även i det mest lågmälda tonläge – för att ett brott ska vara begånget.

Ett yttrande kan mycket väl vara straffbart som `hets´ även om det inte fått någon effekt, dvs utan att den utpekade folkgruppen faktiskt har utsatts för missaktning. Orden är brottsliga i sig. De egenskaper hos en folkgrupp som inte får behandlas negativt är dess ras, hudfärg, nationella/etniska ursprung, religiösa övertygelse och (efter en lagändring 2003) dess sexuella läggning.

Yttrandefriheten inskränktes i flera avseenden 2003, men just hetsreformen är den mest oroande. Problemen har diskuterats i vart fall sedan nu gällande Tryckfrihetsförordning, TF, antogs 1948, men inte förrän 50 år senare ser vi ett skov, ett brott med det som länge varit svensk tradition.
/…/
Under 1990-talet har bestämmelsen /…/ genom ändrad rättspraxis utvecklats till att bli just ett åsiktsförbud. 1996 dömde Högsta Domstolen en 17-åring för hets mot folkgrupp enbart därför att han visat sig offentligt med nazistsymboler på kläderna. Med märken istället för ord sade han `jag är nazist´. (Mål B3202/96. Se Tffr nr 3/1996 – red.)

Hetsförbudet har kritiserats från såväl praktiska som teoretiska utgångspunkter, även av debattörer som starkt engagerat sig i kampen mot sådant som rasism och homofobi. Hur ska man skilja religiös tro från åsikter? Åsikter får självfallet kritiseras. Men om en katolik hävdar att `Abort är mord!´ – är det uttryck för en tro eller en åsikt? Praktiskt taget alla viktiga religiösa urkunder – bibeln och koranen t ex – innehåller påståenden och direktiv i `världsliga´ frågor. Att mer exakt fastställa gränsen mellan tro och åsikt är omöjligt.

Med fallet Green hamnar denna motsättning mellan religionsfrihet och yttrandefrihet sannolikt i tingsrätten. Det är uppenbart att såväl bibeln som koranen ”uttrycker missaktning” mot homosexuella. Ingen av de riksdagspolitiker som argumenterade för – och beslutade om – reformen gick med på att den skulle utgöra en inskränkning i rätten att offentligt argumentera för de religiösa urkundernas budskap. Ingen kunde heller förklara hur det skulle ske på ett lagligt sätt. Tingsrätten får en svår och obehaglig uppgift att lösa.

Regeln om hets mot folkgrupp illustrerar generellt svårigheterna med att – även i de ädlaste syften – inskränka yttrandefriheten. Släpper man inte fram homofobers eller främlingfientligas argument kan de inte mötas med motargument. Tvivelaktiga faktauppgifter kan inte bemötas med fakta som är bättre belagda eller mer relevanta. Frågorna blir inte allsidigt belysta. Myter och osanningar fortsätter att florera och fördomarna frodas.”

För att knyta an till upprinnelsen till mina artiklar, vill jag försöka beskriva situationen på följande sätt:
Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet (men underordnad den ansvarige utgivaren Jan Helin), utnyttjar sin mediala ställning som en av de exklusiva innehavarna av problemformuleringsprivilegiet inom Mediasverige, och skrudar sig i dräkten av en grundlagens försvarare (lämplig att ikläda sig vid festtal och festskrifter) när hon – tillsammans med en jurist – vill ”stoppa skiten”; alltså böcker och författare som hon – till och med innan granskningen utförts – pekar ut har brytit mot lagen om hets mot folkgrupp.
Men vid en närmare granskning av denna skrud, visar sig den vara en dräkt för den offentliga maskeraden: Med lögner och förtal (vilket har bevisats) tar hon heder och ära av t.ex. författaren Lasse Wilhelmson. (Trots att hon i en senare artikel – ska vi utgå från att det beror på den kritik som har riktats mot henne? – lika självsäkert som när hon framförde en diametralt annan uppfattning – påstår att Wilhelmsons bok nu ”säkert håller sig inom lagen.”)
Nej, jag vill inte stoppa Knausgård
”Med anledning av vår granskning blev jag intervjuad av en reporter som trodde att Lasse Wilhelmssons respektive Carl P Herslows böcker om judar respektive muslimer – böcker som jag tycker är problematiska men där den förra säkert håller sig inom lagen medan den andra nog inte gör det /…/”

Men det är ju inte första gången som hon – utan att ange något citat  – pekat ut motståndarna till Israels ockupation av palestinska områden (och andra förbrytelser begångna av Israel gentemot palestinierna) som t.ex. förintelseförnekare (även Mohamed Omar har av henne tilldelats detta epitet):
Liberaler skär tungan av yttrandefriheten
”Det är skälet till att Aftonbladets kulturredaktion låter den numera förintelseförnekande poeten Mohamed Omar i en artikel på nätet förklara varför han lämnar PEN-klubben (i en debatt där han långt ifrån får stå oemotsagd).”

Hade Linderborg varit intellektuellt hederlig i sitt påstådda uppsåt att värna alla folks lika rättigheter och ta kamp för den svenska yttrande- och tryckfrihetstraditionen (för att hindra att den svenska lagstiftningen anpassas till de länder som infört denna censurlagstiftning – inklusive åsiktsförbud) hade hon uppmärksammat att flera forskare i flera europeiska länder (dessutom medlemmar i Europeiska unionen) har dömts till fängelse för att de offentligt har ifrågasatt den av dessa stater fastslagna ”sanningen” om den så kallade förintelsen och vad som skedde under 2:a världskriget när det gäller judarna i koncentrationslägren m.m.

En av dem som fängslats i Tyskland är forskaren Günter Deckert. Hans ”brott” var att han översatt historikern Carlo Mattognos bok från italienska till tyska (engelsk titel: “Auschwitz: The First Gassing”. Boken finns till och med tillgänglig för köp på Amazon.com).

Researcher Günter Deckert sentenced to German prison

Flera hemsidor uppmärksammar dessa forskare som har fängslats på grund av denna censurlagstiftning och åsiktsförbudet (som det går att nå via länkarna nedan):

Deny the Holocaust and go to prison

In prison for his historical research

Läs mer:

Aftonbladet har fel om hetslagen

Minskad yttrandefrihet mot homofobi och rasism?

Ola Jordán

 

This entry was posted in Bibliotek och litteratur, Huvudströmsmedia och offentliga lögnen, Om folkens kamp. Bookmark the permalink.

2 Kommentarer till Den mindre hedervärda Åsa Linderborg (del 2)

  1. Hans Berggren säger:

    Tack Ola! Föredömligt klart och sakligt, men kanske för långt för Åsa att läsa. Fick in ett öppet brev till henne på sourze.se igår. Vi får se om hon ids svara.

    Allt gott!
    Hasse

  2. Ola Jordán säger:

    Hej Hans!
    Jag läste ditt välformulerade öppna brev. Men nu går ju riksmedia (huvudströmsmedia) ut med att det är Åsa Linderborg det är synd om, då hon tydligen blivit hotad efter att AB startat sin kampanj ”Stoppa skiten”. Så dränks fakta i mediabruset; att Linderborg ljugit om vad som står i boken Är världen upp och ner?, och förtalat Wilhelmson.
    Mvh!
    Ola

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


+ 2 = seven

Spam protection by WP Captcha-Free