Inslag (11 Mb) från Kiruna om krisen under senare delen av 1970-talet, som sändes i programmet Lyhört, Sveriges Radio, P1, under våren år 1978 (eventuellt – men mindre troligt – på hösten 1977).
Agneta Sjöborg, avdelningen för audiovisuella medier vid Kungliga biblioteket, meddelade mig den 29 augusti i år, att detta Lyhört-program inte har sparats i Svensk Mediadatabas. Därför är denna kopia – som jag själv spelade in vid sändningen – ur flera aspekter viktig.
Bakgrunden till inslaget i Lyhört var att LKAB i en krisrapport meddelat att uppemot 2 000 av de anställda skulle mista jobben.
Reportern Anette Carlsson intervjuade (förutom ett par äldre Kirunabor) bland andra några från min skolklass på Hjalmar Lundbohmsskolan i Kiruna. Jag – tillsammans med 15 andra – gick det andra året på den verkstadstekniska linjen.
I intervjun med deltagare från klassen hörs först Mats Nyberg, sedan jag. Andra som deltar (så som jag uppfattar rösterna) är Roger Emanuelsson, Mats Fredriksson och Stefan Pantzare.
När det gäller vad jag själv framför i inslaget kan det vara bra att veta något om vad som låg bakom mina yttranden, som säkert av många i dag kan uppfattas som ”kontroversiella”.
Sedan de yngre tonåren har jag betraktat mig själv som socialist. Vid 14-15 års åldern läste jag Karl Marx och Friedrich Engels Kommunistiska manifestet, som jag lånat på stadsbiblioteket i Kalmar (jag blev för övrigt förvånad över att det i formatet var så tunt. Hur en sådan tunn bok kunde ha sådan betydelse för arbetarrörelsens (proletariatets) kamp mot kapitalägarna och för den socialistiska revolutionen, intresserade mig naturligtvis mycket).
Mina föräldrar och jag flyttade från Kiruna till Kalmar i slutet av 1973, men återvände till Kiruna år 1976.
Vid sidan av Marx/Engels läste jag under dessa år en hel del vad Mao skrivit (bland annat hans redogörelse om motsättningar (Anm: har inte hittat den svenska översättningen på nätet. O.J.) antagonistiska och icke-antagonistiska), förutom andra socialistiska tänkare.
Under tonåren diskuterade jag även mycket politik och samhällsfrågor med framförallt dåvarande Keg:aren Tomas Wennström (nuvarande Socialdemokratisk ordförande för kulturnämnden i Umeå), min syster och min bror. Min klasskompis Mats Nyberg och jag pratade också ofta under vår skoltid om hur det kapitalistiska samhället fungerade och om olika socialistiska teorier (som vi kritiskt läst och funderade över).
Av dessa diskussioner fick jag klart för mig den politiska skiljelinjen mellan exempelvis Kina (som bland annat utformade och företrädde teorin och inställningen om de tre världarna, och som betydde mycket för att medvetna i Sverige tog ställning för tredje världens länder i befrielsekrigen mot de europeiska kolonialmakterna) och Sovjetunionen, som förvandlats till en socialimperialistisk stat (och som tillsammans med USA kämpade om världshegemoni).
För mig hade även den progressiva musikrörelsen (den sk proggen) stor betydelse för att förstå (och att lära sig formulera argumenten mot) de rådande orättvisorna i klassamhället (utifrån ett underifrån perspektiv).
Den andra politiska sidan; det vill säga Cuf, Luf och Muf och andra partier inom bokstavshögern, intresserade vi oss föga för. Representanterna för dessa partier i Kiruna var inte bildade nog för att kunna föra några givande politiska samtal, det tror jag de flesta inom den principfasta vänstern ansåg.
Viktigast för min egen del var ju i alla fall vad som skett (och vid den tiden hände) i Sverige.
Som född och uppvuxen i Kiruna under 1960- och 70-talen var gruvstrejken allestädes närvarande (trots att jag endast var åtta år när gruvarbetarna startade strejken 9 december 1969 och att ingen i min familj var anställd vid LKAB. Men min farsa hade åtminstone bidragit till strejkkassan).
Synen på LKAB var ju i det avseendet dubbel.
Å ena sidan var det (och är fortfarande) ett dominerande företag i Malmfältens näringsliv (och hade – och har – stor betydelse för både Norrbotten och Sverige). Det var (och är) i det avseendet som vilken arbetskraftsköpare som helst – vilket framkom under gruvstrejken.
Men – å andra sidan – den allmänna uppfattningen var (vilket även framkommer i intervjuerna i radioinslaget), att LKAB skulle bli kvar i statlig ägo. Malmen – som naturresurs – skulle inte säljas ut till privata intressen (en uppfattning som jag tror fortfarande är allmänt rådande bland de kvarvarande invånarna i Malmfälten).
Det ska även sägas, att åtminstone jag vid intervjutillfället var mycket nervös (trots att jag hade mina åsikter klara för mig, och teoretiskt var rätt väl påläst om den politiska ekonomin).
Den 17-årige Ola Jordán var ju inte medievan. Det framkommer rätt tydligt i inslaget när jag försöker formulera vad jag då sedan flera år läst i böcker och tidskrifter (och de argument jag fått genom diskussionerna om socialistisk teori och praktik) nu skulle få chansen att säga offentligt.
Det ska dock sägas, att jag fortfarande står för vad jag då uttryckte – och anser att mina uppfattningar i stort sett var riktiga. Det är ju nämligen så (vilket samtidshistorien ofta visat) att de principfasta socialisterna/kommunisterna har haft rätt i de teoretiska utsagorna om kapitalismen, tredje världen och imperialismen, men för det mesta varit usla på att omsätta dessa uppfattningar i den politiska praktiken (självklart motarbetade av borgerlighetens företrädare).
Epilog:
I intervjun säger jag, att jag inte hade några planer på att flytta från Kiruna. Det stämde i så motto, att jag stannade kvar i staden ytterligare drygt tre år.
Efter att jag slutfört mina gymnasieutbildningar (verkstads- och fordonstekniska) och fullgjort min värnplikt på I 22, bestämde jag mig år 1981 för att flytta söderut och sälja min arbetskraft (tillfälligt) till Scania-Vabis i Södertälje.
Lyssna på fler radioinslag (som jag var involverad i som elev på Färneboskolan 1986/1987, samt därefter).
Ola Jordán