Publicerat den: 3 Mar, 2011 11:48
Jan Guillou fortsätter i sin AB-kolumn – 110227 – Så kunde Holmér behålla makten över mordjakten att häckla de så kallade privatspanarna i jakten på Olof Palmes mördare.
SVT:s reporter Lars Borgnäs är förmodligen, enligt Guillou, värst bland de ”journalister som skämt ut sig på denna gycklarmarknad.”
Privatspanarna – stollarna enligt Guillou – är alltså journalister och andra intresserade, vilka de flesta haft ambitionen att kritiskt granska polisutredningen och ta fasta på bl.a. de vittnesuppgifter som finns om okända män med walkie-talkies och poliser som setts i närheten av mordplatsen vid tiden för mordet på Olof Palme m.m. Uppgifter som polis/åklagare inte har utrett.
Jan Guillou har ju tidigare även förlöjligat dessa oberoende granskningar i famösa krönikor i Aftonbladet, bland annat 960923. Lars Borgnäs svarade – 090926 – ”Guillou, du bara tycker” i Aftonbladet på Guillous angrepp.
Sven Anér som, tillsammans med bland andra bröderna Poutiainen och Gunnar Wall, tagit fram de mest graverande uppgifterna om icke-utredandet (och vilseledandet) i spåren efter Palme-mordet, anser att det var fr.o.m sommaren 1987 som de kritiskt granskande journalisterna (och andra intresserade som ifrågasatte den officiella polisutredningen) i Guillous mun blev kallade knäppgökar. (s. 84, Affären Borlänge – ett svart sträck, Bokskogen, 1995)
Jan Guillou hävdar själv i sin – för övrigt intressanta och välskrivna, men i många stycken problematiska – bok ”Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv” (dock utan belägg och utan att redogöra för vittnesrapporter om att polisens huvudvittne mot Christer Pettersson, Roger Östlund, inte kom till biografen Grand förrän nio minuter efter mordet, vilket alltså friar Christer Pettersson från misstankarna att ha skjutit Palme), att: ”När de riktiga poliserna fick ta över utredningen dröjde det bara någon månad innan de hittade den hittills ende trovärdige mördar-kandidaten, Christer Pettersson.” (s. 390, Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv, Pocketförlaget, 2010).
I sin AB-kolumn har han ändrat sina formuleringar angående ”den hittills ende trovärdige mördar-kandidaten, Christer Pettersson” till följande:
”Så fort Holmér avsatts och riktiga poliser fått överta utredningen spårades Christer Pettersson upp, dömdes och frikändes. Vi får aldrig veta vad som hänt om Hans Holmér hållit fingrarna borta, så att Pettersson tagits ett år tidigare.”
Intressant – och avslöjande – är vad Guillou – i sin AB-kolumn (110227) – skriver om Hans Holmér när han fått kännedom om mordet på Olof Palme:
”Hans Holmér hade `räknat ut´ hur det låg till med mordet. Det gjorde han redan första natten, i bil på väg hem från Vasaloppet.”
I boken ”Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv” formulerar Guillou denna händelse på liknande sätt:
”Hans Holmér, polismästare i Stockholm och före detta chef för Säkerhetspolisen, hade lika stolt som aningslöst berättat att omedelbart efter mordet, på hemväg från Vasaloppet under några nattliga timmars bilkörning, hade han `räknat ut´ hur det låg till.” (s. 385)
Ska vi ta denna Guillous beskrivning av Holmérs nattliga bilfärd efter mordet på Palme på allvar – som något verkligt inträffat – innebär det att den officiella versionen är lögn (som bygger på Hans Holmérs egen angivelse), alltså att Holmér övernattade på Scandic Hotel (av Holmér felaktigt skrivet Scandic hotell) i Borlänge och återvänt till Stockholm på morgonen den 1 mars. (s. 26 ff, ”Olof Palme är skjuten!” , Wahlström & Widstrand, tredje tryckningen, 1988)
Därmed kan vi väl inte annat än välkomna Jan Guillou i skaran av ”privatspanare”!
Ola Jordán