Utred alternativa läkemedel och behandlingsmetoder

Nedanstående artikel har publicerats i Miljömagasinet (Nr 43, 23 oktober 2015). Tyvärr har redaktören disponerat om texten på vissa ställen och även ändrat ordalydelsen på en central punkt, utan att kontakta mig som författare av texten.

I  den av MM redigerade/omarbetade texten står det: ”Med tanke på att det finns vetskap om alternativa behandlingsmetoder som anhöriga till patienter själva måste ta ansvar för, vore det rimligt att till exempel Socialstyrelsen och Läkemedelsverket som ansvariga myndigheter för sjukvården och hanteringen av läkemedel utreder i vilken omfattning dessa kan användas” (min kursivering).

I min originaltext – se nedan – har jag dock skrivit följande (med en helt annan innebörd):

”/…/ vore det rimligt att till exempel socialstyrelsen och läkemedelsverket – som ansvariga myndigheter för  sjukvården och hanteringen av läkemedel – dels utreder i vilken omfattning dessa används, dels utvärderar i vilken utsträckning de har kunnat hjälpa till exempel de patienter som förklarats som medicinskt slutbehandlade.” (min kursivering).

Poängen är att socialstyrelsen och läkemedelsverket ska utreda omfattningen av dessa  alternativa läkemedel, inte vilka medel som dessa myndigheter anses kan användas. Det kommer ju i ett senare skede när en utvärdering har gjorts vilken utsträckning de har kunnat hjälpa till exempel de patienter som förklarats som medicinskt slutbehandlade.

Det länder dock Miljömagasinet till heder att de publicerade min artikel, som tidigare refuserats av både Aftonbladets och Göteborgs-Postens debattsidor.

—————————————————————————————————————————-

Under våren och sommaren har jag fått erfara de brister som finns inom sjukvården både när det gäller det ansvar som påläggs den anhörige (anhörigvården omfattar mer eller mindre drygt en miljon personer i Sverige, enligt cancerkompisar.se) och avogsamheten som finns mot alternativa behandlingsmetoder.

Det hela tog sin början i maj när min mamma, vid den tiden en 85-årig - i stort sett – vital kvinna, tillsammans med familjen fick besked att hon hade en obotlig cancer och var, som uttrycket lyder, medicinskt slutbehandlad. Naturligtvis ett chockartat besked både för henne och hennes närmaste.

Hon hade åkt akut till sjukhuset för andningssvårigheter och vid en kontraströntgen framkom också att hon hade cancer med metastaser i flera organ.

En vecka senare gav den ansvarige läkaren beskedet att cancern var obotlig och att hon mest troligt endast hade några månader kvar att leva. Att på kirurgisk väg, eller att med cellgifter, behandla sjukdomen var inte på tal. Läkaren menade att cellgiftsbehandling endast skulle ha utfärdats av dem som ”vill döva sitt dåliga
samvete”.

Med detta krassa uttalande blev både min mamma och vi anhöriga lämnade. Det fanns alltså inget hopp och hon placerades i en grupp för palliativ vård i livets slutskede.

I slutet på maj hade jag dock på nätet hittat uppgifter om en kinesisk sommarmalört (Artemisia Annua. För övrigt samma växt som Tu Youyou  i år får dela Nobelpriset i fysiologi eller medicin tack vare upptäckten att den är verksam mot malaria) som enligt en artikel kunde döda tusentals cancerceller endast efter en behandling. Det var början till ett intensivt googlande för att få så mycket kunskap som möjligt om detta läkemedel och dess semisyntetiska derivat, bland annat artemisinin och artesunate. Efter att jag brevledes frågat Dr. Henry Lai, professor vid University of Washington, Seattle, USA och världsledande när det gäller dessa läkemedels effekter mot cancerceller, om det vore idé att pröva detta på min mamma gav han beskedet ”I would give artemisinin a try”.

Trots min vetskap om den offentliga sjukvårdens avogsamhet gentemot alternativa behandlingsmetoder ville jag meddela den ansvarige överläkaren att jag – i samråd med min mamma – skulle påbörja denna behandling. Dels med en förhoppning om att jag kunde få något gensvar från ansvarig läkarpersonal. Dels ville jag veta om det kunde inverka negativt på den medicin som hon blev ordinerad. Tyvärr fick jag ingen kontakt med överläkaren och min mamma träffade heller ingen läkare under de sista månader hon levde.

Jag fick alltså som anhörig själv ikläda mig rollen som ”ansvarig” för detta läkemedel.

Utgående från mina egna erfarenheter och kunskaper om Artemisia Annua som ett alternativt läkemedel mot cancer (vilket används i många länder i Asien samt i bland annat Tyskland och USA, där det sedan mer än 20 år bedrivits forskning om denna medicin), och vetskapen om att det finns andra alternativa behandlingsmetoder som anhöriga till patienter själva måste ta ansvar för, vore det rimligt att till exempel socialstyrelsen och läkemedelsverket – som ansvariga myndigheter för sjukvården och hanteringen av läkemedel – dels utreder
i vilken omfattning dessa används, dels utvärderar i vilken utsträckning de har kunnat hjälpa till exempel de patienter som förklarats som medicinskt slutbehandlade.

Det gagnar varken patienterna, de anhöriga och inte heller de ansvariga inom sjukvården att inte beakta de alternativa behandlingsmetoder som i flera fall har visat sig effektiva mot exempelvis cancer.

Ola Jordán

 

 

This entry was posted in Huvudströmsmedia och offentliga lögnen, Om folkens kamp. Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


× 7 = forty nine

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Spam protection by WP Captcha-Free