Klargörande angående tiggeriet

Det råder en tydlig förvirring när det gäller frågan hur folket ser på dem som utövar tiggeri (och vars acceptans nu verkar bli mer utbredd även bland många som påstår att de värnar om arbetarrörelsens värderingar).

En av grundparollerna inom arbetarrörelsen har varit: ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.  Men – hårddraget – tycks den nu av en flumvänster ha fått denna betydelse: ”Åt var och en en egen plats att tigga”.

Först och främst att utländska medborgare från första dagen i Sverige skulle få samma rättigheter som medborgarna i Sverige faller på sin egen orimlighet.
Huvudansvaret för utländska medborgare ligger på det landets ambassad/konsulat som personen i fråga kommer ifrån. Detsamma gäller för svenska medborgare som befinner sig i utlandet.

Av detta dokument: http://skl.se/…/SKL-juridiska-fragor-om-utsatta-EU… framgår att: ”För att få uppehållsrätt inom en annan medlemsstats territorium under längre tid än tre månader ska personen antingen vara anställd, egenföretagare, arbetssökande med verklig möjlighet att få en anställning, studerande med heltäckande sjukförsäkring och tillräckliga tillgångar för sin och sina familjemedlemmars försörjning eller enbart vistas i den mottagande medlemsstaten men ha en heltäckande sjukförsäkring och tillräckliga tillgångar för sin och sina familjemedlemmars försörjning. EU-rätten kan inte åberopas i samband med missbruk eller bedrägeri, ett s.k. svart arbete kan därför inte ligga till grund för uppehållsrätt. Rätten till fri rörlighet har på senare år använts av de nyaste medlemmarnas, Bulgarien och Rumänien, medborgare. De som har kommit hit tycks inte ha haft som huvudsyfte att söka arbete alternativt ha en verklig möjlighet att få ett arbete, utan försörjer sig genom att tigga. Det innebär att deras rätt att uppehålla sig i Sverige sträcker sig till högst tre månader. /…/ Personer som inte har för avsikt att söka arbete har inte rätt till långvarigt försörjningsstöd, men har rätt till akuta insatser om behov
uppstår och personen vänder sig till socialtjänsten i vistelsekommunen. Kommunen är skyldig att lämna bistånd om en person ansöker om bistånd och behovet inte kan tillgodoses på annat sätt. För att kontrollera om behovet kan tillgodoses på annat sätt i här aktuella fall, kan en första åtgärd vara att efterhöra med aktuell ambassad om ambassaden har möjlighet att bistå sin medborgare med medel till hemresa. Om ambassaden ger besked om att de kan hjälpa sin medborgare, kan vistelsekommunen bistå med medel för resa till ambassaden i Stockholm, i annat fall kan bistånd lämnas till biljett från vistelsekommunen direkt till hemlandet. Annat bistånd som kan bli aktuellt är pengar till mat eller härbärge. ”

Jag har själv erfarenhet att denna bestämmelse inte följs. Utanför vår närbutik i Lindome har åtminstone en person tiggt sedan ett år (med ett kortare avbrott under sommaren).
Vi i Sverige anser ju i allmänhet tiggeriet – av religiösa och kulturhistoriska skäl – som ett icke socialt acceptabelt beteende (vågar jag påstå, med förbehåll för dem som kommer från kulturer med större acceptans för tiggeriet/bettleriet/allmosan – t.ex de som fostrats i katolskt/muslimskt påverkade samhällen, med utgångspunkt till exempel från Matteusevangeliet i bibeln, till skillnad från det under reformationen mer betonade orden i andra Thessalonikerbrevet: ”Den som inte arbetar ska inte heller äta”), trots att vi kan känna medlidande med den drabbade.
Det är ju bland annat den cyniskt förda nyliberalismen som ökat klassklyftorna och att allt fler fallit/faller ner under fattigdomsgränsen som har varit grundorsaken till det ökade antalet tiggare (till det kommer den ökade andelen personer som emigrerat till Sverige, som försöker försörja sig utan ett arbete).
Under 60- och 70-talen – när jag växte upp i Kiruna – fanns det inga tiggare på gatorna och när det gäller tiggeriet som oacceptabelt socialt beteende beror det t.ex på att vi själva är uppfostrade så – och att vi för över denna värdering i vår fostran på våra egna barn och till och med våra hundar (de flesta låter inte hundarna tigga vid bordet).
Detta sociala beteende grundlades alltså redan för flera århundraden sedan, i och med reformationen (och med framväxten av arbetarrörelsens jämlikhetsideal framstod bettleriet/tiggeriet som än mer oacceptabelt) ; en värdering vilken alltså nu tyvärr är på väg att luckras upp.
Det finns en intressant redogörelse i tidningen Kristianstadsbladet (”Fattigvården i Maglehems socken på 1700-talet”, som går att ladda ner som en PDF-fil via nedanstående länk) angående bakgrunden till uppfattningen om tiggeriet utgående från vad som betonades i bibeln under katolicismen, respektive under/efter reformationen:

http://www.bygdeband.se/wp-content/uploads/uploaded/115/5471_Fattigvarden_i_Maglehem.pdf

Ola Jordán

This entry was posted in Huvudströmsmedia och offentliga lögnen, Om folkens kamp. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


8 × = seventy two

Spam protection by WP Captcha-Free