Pisarevs essä om Heine

Nedan är ett utdrag ur Dmitrij Ivanovitj Pisarevs bok ”Heinrich Heine” av mig översatt och publicerad år 1995. Boken är på 73 sidor, och med 82 utförliga fotnoter. Ni som är intresserade kan beställa den för 50:-/ex. + 22:- i fraktkostnader för ett ex. (Jag använder B-postförsändelse, vilket innebär en högre fraktkostnad vid beställning av fler ex.), genom att meddela Er adress via min e-postadress Ola Jordán.
Jag kommer då att skicka Er mina kontouppgifter. När pengarna har inbetalats skickas beställningen till anvisad adress.

---

Förord

Denna essä av Dmitrij Ivanovitj Pisarev (1) om den tyske poeten och författaren Heinrich Heine (2) kan tidigast ha skrivits 1866 eller 1867. Det påpekas i en kommentar till texten i den ryska utgåvan av D I Pisarevs samlade verk 1956. (Band 4, s. 442-443, Moskva 1956.) Det är framförallt tre omständigheter som talar för det. För det första hänvisar D I Pisarev i sin essay till den då pågående utgivningen av Heinrich Heines verk till ryska, under redaktionell ledning av P I Weinberg. D I Pisarev skriver att elva band redan befinner sig i händerna på den läsande publiken. Men dessa översatta verk, vars första band utkom 1864, hade till början av 1867 utkommit i högst 10 band. För det andra nämns inte i D I Pisarevs samlade verk, utgivna när han fortfarande levde, denna essay om Heine förrän i fjärde bandet publicerat 1867. Det sägs i förordet till det bandet att två andra artiklar fått stryka på foten till förmån för essayn om Heine, som nu skulle komma att publiceras för första gången. Den tredje omständigheten som styrker denna uppfattning är när den serbiske demokraten och författaren Svetozar Markovitj, bosatt i Petersburg 1866-1869, i sin essay ”Litteraturafton” påminner sig en kväll när D I Pisarev håller ett referat om Heine. Det hävdas i den ryska fyrbandsutgåvan 1956, att denna händelse talar för att D I Pisarev anlände till litteraturaftonen, alldeles efter att hans essay om Heinrich Heine skrivits, eller före den blivit mer allmänt känd. Av den anledningen är det ovedersägligt – enligt denna kommentar – att essayn ”Heinrich Heine” skrivits antingen i slutet av 1866, efter att D I Pisarev frisläppts från Peter-Paulsfästningen – där han avtjänat sitt fängelsestraff – eller under 1867, men att det senare är mest troligt.

Jag vill också rikta ett tack till dem som på olika sätt bistått mig med råd och synpunkter under översättningsarbetet med denna essay. Det gäller framförallt Nadezjda Zorikhina, magister i ryska språket och dess litteratur vid Leningrads universitet och lärare vid Göteborgs universitet samt Sabine Werth, student på den nordiska institutionen vid Christian-Albrechts universitet i Kiel.

Ola Jordán

Utdrag från sidorna 49 – 51

Nu får läsaren, genom att jämföra dessa två utdrag citerade ovan, en möjlighet att förstå de bistra och sorgliga ord som Börne uttalat, om pojken som springer efter den färgrika fjärilen på det blodiga slagfältet. För det första är anledningen till all denna lyriska entusiasm hos Heine, om vi ska sätta tro till hans egna förklaring, att han kontemplerar över revolutionen i nyhetstidningarnas kolumner, där den tryckta dyngan inte luktar och det är möjligt att vada med ögonen över de tryckta sumpmarkerna. Heine kallar sig själv revolutionens son, men hans barnakärlek upphör när revolutionen blir oförenlig med lavendeloljan. Under denna fruktansvärda strid mellan modern och lavendeloljan, förblir den olycklige poeten orubbligt trogen moderns porträtt, utmärkt ingraverat i koppar och förträffligt avtryckt på det dyrbara velängpapperet. Vördnaden av porträttet är så djupt rotad att det aldrig kan hindra dyrkandet av lavendeloljan. För det andra riktar Heine i sin beundran av moderns porträtt, som ett verkligt barn, uppmärksamheten inte mot uttrycken i hennes ansikte, utan på de glänsande banden i hennes huva, de fina mönstren som är sydda på hennes krage och de bländande stenarna i hennes dyrbara halsband. När han stiftar bekantskap med revolutionen genom nyhetstidningarna funderar han inte över resultatet, utan entusiasmeras endast av det buller, den glans och de effekter som själva kampen frambringar. La Fayette, den trefärgade fanan och marseljäsen! Tänk er vilken lycka! En skröplig gammal gubbe, dragen vid näsan av första bästa äventyrare! En bit färgat tyg som påminner världen om Napoleons kolossala övergrepp! Och dåliga verser, fastställda till bravurmusik! Heine roar sig med souvenirer, samtidigt som ett talangfullt och energiskt folks öde avgörs; ett folk som fram tills nu ständigt blivit påprackade färggranna tygremsor och effektfulla visor, istället för hälsosam mat, förnuftigt arbete, fria institutioner och fri utbildning för alla. Att betrakta revolutionen från en estetisk synvinkel är att förolämpa folkets storhet och vanhelga själva den idé, i vars namn revolutionen utförs.

(3) I folkens liv upptar revolutionen samma plats som det nödtvungna dödandet i den enskilda människans liv. Om ni måste skydda ert liv, er heder, er moders, systers och makas liv och heder, så kan det hända att ni dödar skurken som attackerar er. Efteråt kommer ni att utan större förlägenhet påminna er detta dödande, ty när ni betraktar handlingen ur alla aspekter och bedömer det utifrån stränga kriterier, kommer ni så småningom till slutsatsen att dödandet var oundvikligt och att varje annat handlande från er sida skulle ha varit en avskyvärd feghet och ett uselt förräderi gentemot dem som var fullständigt berättigade att lita på ert beskydd. Men även om ni fullständigt rättfärdigar ert våldsamma handlande kommer ni aldrig att betrakta den dag som en lyckans dag, då ni var tvungen att sticka eller skjuta ihjäl en människa. Ni önskar inte att sådana uppseendeväckande händelser skall inträffa allt för ofta i ert liv. Detta sorgliga nödfall som påtvingades er kommer aldrig att upphöra att vara sorgligt för er. Men om ni, mot förväntan, bärjar att känna er stolt eller börjar skrövla över det mod som ni visade vid detta handgemäng, kommer kloka människor helt berättigat att tro att ni är en fåfäng och feg människa som vid ett tillfälle lyckades att dölja rädslan och sedan dess ståtar med er plötsligt uppkomna tapperhet, som vore det världens åttonde underverk.

Det samma kan sägas om revolutioner, utförda med våld, som dessutom kan jämföras med förvarskrig. Varje revolution, precis som varje krig, tillfogar folket både materiella och moraliska skador. Men om kriget eller revolutionen är påkallade av en tvingande nödvändighet, så blir skadan obetydlig i jämförelse med den som det besparas ifrån; på samma sätt som skadan gjord av kvicksilvret i medicinen är obetydlig, i jämförelse med den skada utvecklingen av syfilisen skulle ha förorsakat. Ett folk som är berett att lida all slags förödmjukelse och förlora alla de mänskliga rättigheterna, endast därför att det inte önskar att ta till vapen och riskera sitt liv, är på väg att ge upp andan. Det kommer ofelbart att förslavas av grannarna eller dö svältdöden på grund av inhemska välgörare. Men ett folk som tillfredsställer sig självt med omvälvningar som en sedvanlig förlustelse visar sig å andra sidan alltid bli fåfängt, obetydligt, eländigt, sjukligt och djupt fördärvat. Det är tillräckligt att som exempel påminna sig de spansk-amerikanska republikerna; där efterträder regeringarna varandra i stort sett varje månad; jämför dem med Förenta Staterna, där det endast har varit en omvälvning sedan självständighetskriget.

För att kunna göra en bedömning av en omvälvning måste man jämföra sakernas tillstånd omedelbart före kampens början, med vad som uppnåtts andra dagen efter segern. Då är det möjligt att avgöra huruvida omvälvningen var legitim från första början och gav ett givande resultat. Om vi rycker bort den naturliga förbindelsen mellan en omvälvning och det som just passerat och det som är i antågande, framträder omvälvningen helt enkelt som ett oanständigt slagsmål, med förmåga att inspirera endast en enfaldig bataljmålare. De stora tänkarna, med folkets intressen för ögonen och en respektfull attityd till varje slag av omvälvning, vägleds i sin uppfattning inte av högljudda demonstrationer eller underhållande trätor, utan endast av kärlek till det fattiga folket för vilket omvälvningen har gjort livet lite lättare. Om denna lindring skulle ha kunnat uppnås genom fredliga förändringar vore de stora tänkarna, som försvarare av folkets intressen, de första att fördöma omvälvningen som ett onödigt slöseri med materiella och moraliska krafter.

Fotnoter:

(1)
Pisarev, Dmitrij Ivanovitj (1840-1868) – rysk litteraturkritiker och essayist. Pisarev betraktas som 1860-talets störste, radikale publicist i Ryssland. Han medverkade i flera olika tidskrifter, bland andra ”Den samtida” och ”Fosterländska anteckningar”. Pisarev arresterades 1862, efter att han skrivit en artikel som uppmanade till revolt mot Romanovdynastin och Petersburgbyråkratin. Han fick sitta över fyra år i Peter-Paulfästningen. För en utförligare beskrivning av hans liv hänvisar jag både till Jonas Hansbos essay om honom, publicerad i tidsskriften Förr och Nu 1-1987 och Jan Myrdals bok Ord & Avsikt, Nordstedts 1986.
(2)
Heine, Heinrich (1799-1856) – radikal tysk författare och prosadiktare. Han gjorde ett flertal reseskildringar, bland annat från Italien, England och det tyska höglandsområdet Harz. År 1830 bosatte sig Heine i Paris, där han också avled. De sista åtta åren av sitt liv var han svårt sjuk och förblev fjättrad vid sängen fram till sin död.
(3)
Detta textavsnitt, från och med I folkens liv … fram till moraliska krafter har censurerats i tidigare utgåvor. Det framgår av kommentaren till denna text – i ryska fyrbandsutgåvan Moskva 1956, band 4, s. 443 – att den första utgivningen av essayn ”Heinrich Heine” 1867 inte medförde något ingripanden från censuren, men i samband med ett nytryck av det fjärde bandet 1872, noterar censorn i sin rapport artikels revolutionära tendens. Censorn skriver bland annat i rapporten att författaren rättfärdigar revolutionens nödvändighet under vissa givna förhållanden, och jämför revolutionen med ett försvarskrig och självförsvar, samt som ett starkt, nödvändigt läkemedel mot farliga sjukdomar. Baserande sig på rapporten beslutade minister-kommittén den 22 oktober 1873, att andra upplagan av det fjärde bandet inte fick publiceras. I sexbandsutgåvorna av de samlade verken 1894 och 1897, publicerades artikeln med detta textavsnitt strykt av censorn.

---

Bibliotekstjänsts recension av boken kan läsas via denna länk:
D.I. Pisarevs essä om Heinrich Heine