Några reflektioner angående mordet på Sveriges statsminister år 1986

Först en positionsbestämning.

Mordet på Sveriges statsminister Olof Palme den 28 februari 1986 kommer – med all sannolikhet – inte att lösas juridiskt.

Skälet, som jag ser det, är att de som anser sig företräda statens intresse (både dess öppna och hemliga delar) – eftersom de själva har ett egenintresse i detta – har bedömt att mordet måste förbli ouppklarat (så kallad statsräson).

Orsaken till det kan sökas i att de som låg bakom mordet har haft (och eventuellt har) högt uppsatta positioner inom staten (även inom rättsväsendet, alltså de som var satta att utreda mordet) och näringslivet. De facto har vissa av dessa personer – utgående från vad som framkommer i olika dokument – medvetet agerat som kollaboratörer för utländska intressen. För att parafrasera författaren Jack London: Dessa personer är Järnhälens representanter i Sverige.

För att visa hur komplex komplotten mot Sveriges statsminister var tar jag ett exempel: Dåvarande länspolismästaren Hans Holmér – som också (mot gällande lagstiftning) tog på sig rollen som undersökningsledare för mordet – befann sig (som han själv hävdat) t.ex. inte på Scandic Hotel i Borlänge under mordnatten; ett faktum som kan te sig trivialt som en enskild händelse ifall det inte senare framkommit att polisinspektör Rolf Dahlgren, hans chaufför, berättat om att han kört Hans Holmér i Stockholm under mordnatten. Se: Jan Guillous dubbelfel.

Jag kan dock inte själv peka ut vem/vilka som mördade Sveriges statsminister. Vad jag – och flera med mig – har kunnat göra för att granska mordet på Palme och skapa en bild av skeendet som eventuellt kan leda fram till mördaren, är t.ex. att ta del av dokument (både hemliga och öppna), läsa texter som tar upp olika aspekter av händelserna före och efter mordet, samt att granska andra oberoende källor. Kort sagt; agera som en undersökande journalist (eller som en samhällsengagerad medborgare).

Genom att pröva utsagorna och de fakta som presenteras i dessa dokument, skrifter och andra källor, både enskilt och sinsemellan, har jag försökt skapa en helhetsbild och förstå vad som verkligen inträffat (och bortse från de officiella lögnerna som presenterats i media eller av statliga myndigheter.)

Som en del i arbetet att försöka förstå vem/vilka som mördade Olof Palme är det nödvändigt att granska den politiska situationen som rådde och det politiska spel som bedrevs under 1970- och 1980-talen i Sverige och dess närområde; inklämd mellan stormaktsblocken Sovjetunionens Warszawapakt och USAs NATO och den politiska roll som Palme strävade efter på den internationella scenen (och som mest sannolikt ledde till hans egen död).

Återverkningarna av detta skeende (vad som med mordet på Sveriges statsminister kallats ett skov i staten, alternativt ”liten statskupp”), lever vi med nu och för att även förstå vad som pågår i dag (och kunna påverka och förändra det) så bör man ha klart för sig vad som egentligen hände vid tiden för Palme-mordet.

Det är viktigt att påpeka att det jag skriver nedan endast är en skiss av detta skeende. Det finns självklart saker som kan vara felaktiga i min bedömning, vilka av den intresserade läsaren förhoppningsvis kan uppmärksammas och leda fram till en diskussion samt eventuellt bidra till större kunskaper.

Det var framförallt vid läsningen av två dokument; dels den före detta SSI-konsulten Ulf Lingärdes PM 1993-04-04 (Palmekommissionen: diarienummer: 95 -103), dels ett ITAC (Intelligence Tactical Assessment Center)-dokument, varav det senare kan laddas ner via forskaren, skribenten och fd militären inom flygvapnet Anders Jallais hemsida: ITAC-dokument, som gav mig viktiga delar i detta pussel, vilka även gjorde helhetsbilden lättare att skönja.

Vad som tydligt framträder i dessa båda dokument är förekomsten av hemliga – och illegala – grupperingar (med personer främst inom stat och näringsliv som själva anser att de – liksom Konungen – står över lag och rätt), vilka av olika skäl såg den svenske statsministern Olof Palme som ett hot.

Intressant är också att det förekommer uppgifter i dessa båda dokument som överensstämmer i detalj. Det gäller framförallt den påstådda leveransen av höganrikat så kallat vapenuranium från Sverige till Indien, vilken skulle genomföras som en del av Bofors order till Indien.

I dokumenten framgår att Olof Palme var aktiv i denna leverans, som om den genomfördes vore illegal. Mer om detta nedan.

Konflikterna och det politiska spelet (utgående från vilka områden som supermakterna Sovjetunionen och USA strävade att ha inflytande – direkt eller indirekt – över) mellan de två stora militära/politiska blocken hade vid slutet av 1970-talet och början av 1980-talet lett till att Sovjetunionen fått ett allt större inflytande över Europas norra flank, inklusive Östersjöområdet (baserat t.ex. på en större slagstyrka med atomubåtar (Typhoon), placerade på Kolahalvön).

Detta hot tog USA/NATO självklart på största allvar. Framförallt Norge (och dess militärledning, t.ex. före detta konteramiralen Jan Ingebrigtsen, chef för den norska underrättelsetjänsten. Åren 1985-1986 skrev han flera artiklar i den norska tidningen Aftenposten om hur NATO skulle agera för att avvärja detta hot) – uppbackade av USA – ansåg att NATO borde stärka den militära bevakningen mellan Jan Mayen och Lofoten (för att förhindra/försvåra för Sovjetunionens Typhoon-ubåtarna att ta sig från baserna på Kolahalvön in i Atlanten).

Topprioritet gavs till exempel övervakning av den sovjetiska ubåtsbasen Gremikha, på Kolahalvön (det finns uppgifter som gör gällande att denna övervakning av ubåtsbaserna på Kolahalvön skulle ske från svenskt territorium.

Orsaken skulle vara den minskade militära närvaron i norska Finnmark och för att kompensera detta planlades inom NATOs underorganisation ITAC (Intelligence Tactical Assessment Center) – inklusive den svensk delen av detta nätverk – att övervakningen skulle ske från Kebnekaise-området).

Viktigt är att granska vilken roll som Olof Palme tog/fick under denna tid (och hur hans handlande sågs av representanterna för de två militärallianserna, samt till exempel underrättelsetjänsterna KGB/GRU och CIA).

För att få en bättre förståelse för Sveriges förhållande till stormakterna (skriftställaren Jan Myrdal beskriver det som att riket, sedan dess grundande, befunnits i det geopolitiska spänningsfältet mellan Östmakten, Kontinentmakten och Västmakten) allt sedan Carl Johan Bernadottes år 1834 formulerade neutralitetsförklaring, vilken har beskrivits som alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig (som hemligt tummades på redan de första åren efter det andra världskriget med närmandet till USA, vilket bland annat innebar uppbygget av en Stay behind-grupp) bör man läsa Jan Myrdals: Frågan om neutraliteten.

Det har framkommit att dåvarande statsministern Tage Erlander upprättade hemliga kontakter med USA och skapade den så kallade livlinan i början av 1950-talet. Det finns uppgifter som tyder på att Olof Palme försökte bryta denna livlina till USA, vilket gjorde att han kom på kollisionskurs med bland andra dessa anhängare till USA/NATO.

Olof Palme initierade t.ex. den sk Palme-kommissionen år 1980 (en oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor, bestående av en oberoende internationell expertkommission för nedrustnings- och säkerhetsfrågor under ordförandeskap av Olof Palme) vars slutrapport kom år 1982.

Den avgörande slutsatsen som Palme och kommissionen – i vilken Georgij Arbatov deltog som representant för Sovjetunionens intressen – drog (och verkade efter) var att göra Norden till en kärnvapenfri zon (och förslaget om en gemensam säkerhet).

I dessa förslag stöddes han av den växande skaran av fredsorganisationer i Sverige, som i mycket backades upp (även infiltrerats) av Sovjetunionen (se till exempel Peppe Engbergs bok: Sovjet och fredsrörelsen).

Men i och med detta förslag gick han emot USA/NATOS intressen, både bland medlemsländerna och även bland anhängarna till den västliga alliansen i Sverige.

Förutom detta agerade Olof Palme, enligt t.ex. Jan Myrdal, på ett sätt att det skadade Sveriges nationella intressen (och verkade för Sovjetunionens intressen). Det gällde t.ex. Palmes agerande i frågan om gränsdragningen mellan den danska ön Hesselö och Sverige (se Jan Myrdal, skriftställning 14!, s. 76 ff).

Enligt Myrdal var konflikten med Danmark om Hesselö ett sätt för Olof Palme att (i Sovjetunionens intresse) kunna kompromissa om de gotländska vattnen. Efter sitt regeringstillträde, år 1982, var Palme beredd att tillmötesgå Sovjetunionens krav på att Gotland inte skulle tas med i beräkningen av den vita zonen öster om Gotland. Genom att blåsa upp konflikten med Danmark om Hesselö ”/…/ blev det möjligt för honom att formulera de ryska kraven på Gotland som svenska krav på Hesselö.” (J.M. Skriftställning 14!, s 79)

Intressant är även den karaktäristik som Jan Myrdal ger Olof Palme:

”Som politisk typ är han en operator, intrigant och ofta slug, men inte verkligt begåvad. Han kom upp baktrappan. Halvadlig kavalleriofficer i underrättelsetjänsten. Han var en av amerikanarnas påläggskalvar och som sådan framstod han i efterkrigsårens studentvärld. Då arbetade han i antikommunism. (Han har nu som socialdemokratisk ledare sökt rensa historien och plocka bort den tidens rapporter ur arkiven – utan att svenska journalister i allmänhet reagerat. Det är inte god ton att undersöka sådant.) /…/

När han nu på sina håll anklagas för att vara pro-ryss eller halvkommunist eller socialist är detta lika felaktigt som när han efter kriget anklagades för att vara antikommunist eller pro-amerikan. Han tar färg och övertygelse efter omgivning och omständigheter. Han är en man utan kärna, utan verkligt jag. Han blott uppträder./…/

Det är en för Sverige politiskt mycket farlig situation. Han är en farlig politiker också i den meningen att han är beredd till chansningar. När IB-affären var aktuell i Sverige manöverade han så att de journalister som hotat hans position kom i fängelse. Det var juridisk hasard där Palmes pojkar kanade fram på grundlag och lag. Då spelet sedan lyckades betydde det mindre att det varit juridiskt tveksamt och otvetydigt omoraliskt.” (J.M. Skriftställning 14!, s 79-80).

I stort sett delar jag denna Jan Myrdals analys, men sett till vad som redan efter drygt två år kom att ändra den politiska situationen i Sverige, i och med mordet på statsministern Olof Palme, saknas dock i Myrdals analys det reella hot som den andra sidan, (det vill säga USA/NATO och dess svenska kollaboratörer), utgjorde mot Sveriges alliansfrihet och nationella självständighet.

Det var bland annat med förslaget om en kärnvapenfri zon som gjorde att Palme – av ledande personer inom CIA/NATO och dess underorganisationer; bland andra SOPS/ITAC och Stay behind-grupper (med de svenska kollaboratörerna) – blev sedd antingen som en direkt agent (eller en agent of influence/inflytelseagent) för Sovjetunionen och därmed – i västalliansens synsätt – sågs som ett hot.

Den avhoppade dubbelspionen Oleg Gordievskijs pekar för övrigt, i sin bok KGB Inifrån, del 2 (Bonniers 1991), ut Palme som inflytelseagent – vilken stod under KGBs inflytande, vilket Anders Jallai skriver om på sin nätsida för sin roman Landsförrädaren.

Vad som skulle kunna vara den utlösande händelsen (utgående från det scenario som går att måla upp via t.ex. ITAC-dokumentet), när beslutet av avrätta statsminister Olof Palme kom att sättas i verket, var när det kommit till utländska underrättelsers kännedom (och även till de svenska kollaboratörernas), att Olof Palme – i en hemlig agenda – vid sitt planerade statsministerbesök i Sovjetunionen (6?) april 1986, skulle diskutera om ett förbud för Nato att få tillträde till de svenska militärbaserna Muskö och Karlskrona (eventuellt även om att Sverige skulle lägga ned de två baserna).

Under mötet skulle även diskuteras om ett danskt och norskt utträde ur NATO, vilket av representanterna för NATOs underorganisation ITAC betraktades som ett stort hot mot NATOs verksamhet.

Som jag nämnde tidigare förekommer i båda dessa ovan angivna (hemliga) dokument uppgifter om att Olof Palme verkade för att höganrikat uran – illegalt – skulle levereras till Indien, som en del av Bofors order till Indien.

I Ulf Lingärdes minnesanteckningar rörande Palme-mordet uppger han att Olof Palme hade för avsikt att se till så att betalningen för denna leverans skulle tillfalla den Sydafrikanska befrielserörelsen ANC. När detta kom till den Sydafrikanska apartheid-regimens kännedom (via en mullvad i ANCs ledning) insåg den att något måste göras fort.

Därför kontaktades en framstående svensk affärsman som i sin tur fick kontakt med en grupp, som kallades Frihetsrörelsen (den var i huvudsak uppbyggd av tre subversiva huvudgrupperingar, bestående av svenska personer högt uppsatta inom näringslivet, militären och underrättelsetjänsten m.fl.).

Enligt Lingärdes PM organiserades snabbt ett ”hit team” bestående av legoknektar och några svenska poliser. En avlyssning av Olof Palmes telefon arrangerades och i slutet av februari visste man att Palme planerade ett biobesök.

Enligt denna minnesanteckning utfördes mordet på Olof Palme av en svensk polisman, som ingick i detta internationella ”hit team”.

Förmodligen har det funnits kontakter mellan dessa kollaboratörer som pekas ut i de båda dokumenten. I båda grupperingarna fanns nämligen uppfattningen att Palme kunde vara en sovjetisk spion, baserat bland annat på en ”noggrann analys av Palmes aktiviteter inom sexnationsinitiativet och Palme-kommissionen, parad med en kompletterande analys av diverse sovjetiska fältaktiviteter på svensk jord.”, som det står i Lingärdes PM.

Mer information:

Stay behind – hemliga armén (DN Söndag)

”Olof Palme’s Assassination (Operation Tree)”

How NATO Almost Triggered Armageddon

Artiklar publicerade i Aftenposten av den före detta norske konteramiralen Jan Ingebrigtsen

Konteramiralen Jan Ingebrigtsen: Vår sikkerhet kan styrkes – Aftenposten – Morgen – Nyhetsklipp 06.12 (Aftenposten 851206)

Konteramiralen Jan Ingebrigtsen: Sovjets kapasitet det vi må legge vekt på – Aftenposten – Morgen – Nyhetsklipp 22.01 (Aftenposten 860122)

Dokumentärefilmer:

Allan Francovich: On Company Business (1980) som granskar CIA:s verksamhet.

http://www.youtube.com/watch?v=Yzzmsz1dJ_g

Allan Francovich: Operation Gladio (1992) som bland annat tar upp OSS/CIA och NATOs (inklusive andra västallierade länder som exempelvis Sverige) hemliga Stay Behind-operation i Italien efter andra världskriget.

http://www.youtube.com/watch?v=trGfQREzScY

I en intervju redogör Francovich hur han gick till väga under arbetet med filmen On Company Business (1980)

http://www.youtube.com/watch?v=YRKgTmxcMaw

Ola Jordán